K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Skriv ett kärleksbrev, beordrade den nya skrivuppgiften mig. De flesta andra skrev någon form av kärleksdikter, men jag tycker om att skriva brev och tog uppgiften bokstavligt. Jag har dock bara skrivit ett kärleksbrev tidigare i mitt liv, och det vann mig poäng för mod men inte mycket mer än så. Jag kände nu att jag ville satsa och skriva ett riktigt episkt kärleksbrev. Ett vältrande brev, med alla känslor och tankar så romantiska att de fyller flertalet sidor. Det enda problemet var ju att jag inte hade någon att skriva brevet till. Förvisso skulle jag kunna hitta på en, eller skriva brev från Julia till hennes Romeo, från Rose till Jack, från Isolde till Tristan. Men i min längtan efter att få skriva ett sådant brev låg också längtan efter en sådan kärlek.

Vid det här tillfället hade jag och min vän Bu just bokat biljetter till Stockholm och Stadsteaterns sista föreställningar av Angels in America med Albin Flinkas i huvudrollen. Jag vet inte om ni känner till Albin. Möjligen inte direkt i alla fall. Han är en av mina svenska favoritskådespelare, allra särskilt på scen. Under åren jag gick teater på gymnasiet och åren efter har jag sett honom flertalet gånger, oftast i Stadsteaterns uppsättningar. Men egentligen sträcker min beundran ännu längre bakåt i tiden. Albin såg jag nämligen första gången i Salve som var sommarlovsmorgon 1997 när jag var sex år gammal. Då spelade han prins och jag var fruktansvärt kär i honom på det där sättet som småtjejer ibland blir kära i prinsar på TV. Han hade fräknar och blå ögon och pratade med viskningsdramatik i rösten.
Och nu satt jag där, med biljetter till en föreställning med denna skådespelare, och tänkte att jag knappast har någon annan som jag beundrat lika länge som honom. När jag tänkte efter var det ju nästan helt och hållet som en av de stora, episka kärlekshistorier jag längtade efter. Komplett med hinder och allt då Albin inte bara är lyckligt gift sedan många år utan också för att han är homosexuell. Fast jag tänkte mig ändå, att kanske skulle de där hindren gå att överkomma. Vi skulle nog kunna passa bra som platoniska sambos, Albin och jag.

Så jag satte mig ner och skrev ett brev. Ett långt brev om beundran och barndomsförälskelse. Om hur jag skulle kunna laga frukost varje morgon, hur jag skulle köpa hem färsk frukt och fräscha blommor varje dag. Jag skrev ner alla de fåniga fantasierna, alla idéer som nästlat sig in i mitt huvud. Om platoniska och icke-platoniska möjligheter, om ragdollkatter och sångstunder i soffan i vardagsrummet. Jag skrev att egentligen känner vi ju inte varandra alls. Att kanske skulle det bara kännas dumt att träffa honom på riktigt för jag skulle ändå aldrig kunna säga allt det här, hur viktig han varit för mig och hur mycket jag beundrar hans skådespeleri och allt han tar sig för. Det var på något vis lättare att säga allt i ett brev, med distansen det gav.

Jag tänkte inte skicka det. Inte först i alla fall. Men min vän Bu fick mig att handskriva det och lägga till min mail och min adress. Sedan gav hon mig ett kuvert och såg mig lägga sju fullskrivna brevark i det, klistra igen det och till sist skriva namnet på framsidan. Sedan sa hon att nu när jag kommit så långt kunde jag lika gärna göra ett märke med mitt röda läppstift. Jag smålog och tryckte läpparna mot kuvertet. På Kicks några timmar senare när jag var som hög på första delen av pjäsen sprayade jag brevet med parfym. Tillbaka på Stadsteatern lämnade jag det till en av teatervärdarna. Bu sa att jag inte ens hade verkat nervös, även om jag kände hjärtat hamra i ultrarapid ända uppe i halsen.

Två dagar senare får jag ett mail och jag är säker på att hjärtat för en sekund stannade enligt kärlekens alla regler. Det är ett fint svar. Ett mycket välformulerat svar. Jag grät, för tanken på att Albin Flinkas tycker att jag förtjänar bättre än de stora episka romanserna, att jag förtjänar bättre än något som är bland det allra bästa jag kan tänka mig, den tanken gör lika delar ont som den gör mig sprudlande överlycklig.