K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Om slut.

Tre måndagar på raken gjorde jag som alla andra. Jag har förstås sett Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar.
Detta utgör en av väldigt få gånger som jag sett en filmatisering innan jag har läst boken, även om jag har velat läsa den också. Enda anledningen till varför jag alls sköt upp det hela var eftersom jag överallt läste om hur den fick sina läsare att gråta. Och jag visste inte riktigt om jag skulle klara av att läsa en boksvit på tre delar som ändå bara skulle få mig att må dåligt och gråta. Jag skulle visserligen kunna välja att inte läsa alla tre böckerna, men det finns en tomhet i en oavslutad berättelse. Likt en mening utan punkt.

Så jag såg serien. För jag tänkte. det är bara tre timmar och inte tre hela böcker med hundratals sidor. Det är bara tre timmar tårar, och det borde jag ju kunna klara av.
När jag såg serien så kändes det ändå som om jag omgavs av ett helt Sverige som grät.  De tweetade om tårarna, de diskuterade dem i matsalen och på bloggar. Jag omgavs av ett Sverige som grät. Men jag grät inte.
Detta var något märkligt och annorlunda för mig eftersom jag har lätt till gråten, lätt för att känna mig in i situationer, både i livet, i böcker och på film. Men första avsnittet grät jag inte, andra avsnittet grät jag inte. Förvisso var det nära vid en katt kallad Mopsan. Men jag hade hela tiden någon slags förhoppning om att Jonas Gardell inte skulle göra en katt något ont bara för att få fram en poäng om alltings jävlighet i den där situationen.
Större delen av tredje avsnittet gick också förbi utan problem, trots att det var det värsta avsnittet hittils när det kom till potentiella ögonblick för tårar. Kanske kan jag bara inte gråta när Stefan Sauk gör det.

Såhär i efterhand inser jag att jag borde ha insett vid det här laget, att antingen skulle jag helt otroligt lyckas inte gråta till en av årets sorgligaste tv-händelser, eller så skulle jag spåra ur fullständigt på slutet.
Det senare hände. För sen föll tårarna, i det kanske mest värdiga avsked jag någonsin sett en karaktär få. Och när de föll, då var det som om jag försökte gråta ikapp de tidigare två timmarna och fyrtio minuterna som jag låg efter. Med tio minuter kvar av programmet grät jag så hysteriskt att jag inte kunde andas. Jag grät så mycket att jag överhuvudtaget inte orkade mer. Så jag stängde av tv:n utan att se slutet på serien, och kröp sedan ner hos min halvsovande pojkvän (som sedan förstås var klarvaken och förvirrad) medan jag grät och grät och grät.
Jag tror att vad serien till sist lyckades med var att ge mig en brutal och hård insikt om alltings dödlighet. Det chockade mig med en slags koncentrerad dödsångest. I flera timmar behövde jag sedan klamra mig fast vid min pojkvän. För jag kunde inte somna.

Obeständighet skrämmer mig, att något jag älskar kan försvinna så fort. Och även om jag kanske någonstans förstår att sannolikheten att det skulle hända honom något precis just då, så kunde jag inte släppa tankarna på det. Som att om jag skulle somna skulle det vara som att försvinna det också.
Det satt kvar i bakhuvudet, den där ångesten och oron. Och även om det inte känns som en bra grej, så är det i alla fall ett tecken på karaktärer och en historia om dem som berättas rätt. På rätt sätt i rätt tid. Och jag beundrar Jonas Gardell, för en dag vill jag också berätta så. Kanske lyckas jag imorgon eller om tjugo år, kanske lyckas jag aldrig. Men det är lite grejen med drömmar, ovissheten i dem.

Jag hoppas i alla fall att det som jag har fått ut av min tid som krönikör här ska vara något som är beständigt för mig (och kanske att något pyttelitet som jag skrivit faktiskt också skulle fastna hos er ett litet litet tag).
Tack.