K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Med betongplatta som spegel

För fjärde kvällen i rad är jag på plats. Den solblekta bollen skickas från hand till hand, bollen dunsar mot marken och ljudet blandas ut av smattrande från flip-flop som slår mot betongen. Allt ackompanjerat av gälla skrik när någon lyckas göra en poäng. Jag befinner mig i en liten by på den Filippinska ön Bohol. En otroligt vacker och grön ö med såväl långsträcka risfält som böljande områden av palmträd. Det som dock till min egen förvåning har fångat mitt fotografiska intresse här är en sprucken betongplatta med två korgar på vardera sida. På dagen används denna betongplatta till att torka skal från kokosnötter. Framåt den sena eftermiddagen när temperaturen börjar sjunka förvandlas den till en mötesplats för byns ungdomar, men även flera av de äldre är där för att se på. Här avgörs varje kväll flera basketmatcher.  
Jag blev medbjuden hit utav en av de lokala killar som spelar här varje kväll. Jag sa att jag gärna hängde med men att jag mest sannolikt vill se på och kanske ta några bilder. Han skrattade lite och konstaterade efter någon sekunds tystnad, när han förstod att jag var allvarlig, att det nog skulle gå bra.  Jag anlände första kvällen bakpå hans motorcykel med kameran i högsta hugg. Något som väckte en hel del uppmärksamhet, nyfikenhet och en rad spekulationer om vad som är på gång bland spelarna som redan var på plats. Jag kan erkänna att jag själv inte trodde att jag skulle återkomma varje kväll resten av min vistelse på ön. Jag var som alltid, mest lite nyfiken och ville se något nytt.

Det finns flera olika smålag i byn som spelar mot varandra i stort sett varje kväll. De kvällar jag är där är stämningen oftast god och man skrattar mycket. Det märks dock betydligt vilka matcher som involverar pengar i potten till vinnaren. Insatsen är tjugo filippinska pesos per spelare. Något som gör att det annars så mjuka filippinska leendet suddas ut till förmån för glåpord mot såväl medspelare som domare, och vad vet jag? kanske även mot den irriterande fotografen som hade klättrat upp på staketet bredvid korgen. Hur som helst så fick jag det aldrig översatt.
Varje kväll jag återvände till planen fick jag frågan från nya människor som dykt upp; vem är du och varför fotograferar du här bland oss?  Underförstått; Varför fotograferar du byns spruckna basketplan med taskig belysning när du har en tropisk sandstrand med rosa solnedgång bara femton minuters promenad härifrån? Jag förstår dem mycket väl.

pa basket

Vad är det som har fångat min uppmärksamhet och uppenbarligen får mig att ta mig till denna plats flera kvällar i sträck? Det här är ju verkligen ett av de mest naturligaste och vanligaste inslagen i deras vardag. Inget märkvärdigt, inget häpnadsväckande, och vid första anblick, inget storslaget. Men jag får försöka förklara att det är just detta som gör att jag vill fotografera just här och just nu. Spelet och händelserna på och kring betongplanen speglar det Filippinska samhället och vardagen på ett sätt som verkligen tilltalar mig. För vissa av de som frågar kommer förståelsen relativt snabbt. För vissa förblir jag dock en smått märklig person. Men det är helt okej att vara misstänksam, de här kvällarna spelar jag trots allt på deras planhalva.

Visst fascineras jag av spelet, av färgerna och av rörelserna men framför allt är det samspelet och människorna på den här platsen som gör att jag återvänder med kameran. Inom och runt denna gjutna och spruckna betongplan på högst 75 kvadratmeter möter jag den Filippinska kulturen. Allting tycks rymmas här. Hur människorna interagerar med varandra, hur man pratar och vad man pratar om. Här börjar jag på djupare plan få mer insikt i en nations kultur, folk och sätt att leva. På riktigt och på nära håll. Med många flera timmar bakom kameran och med lite tur så kanske jag en dag kan fånga den förståelsen i bild.  Ett nytt projekt har fötts.

Väl mött!