K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Vargar i vargakläder

Samtidigt som det är skrämmande att den blodbefläckade främlingsfientligheten allt mer breder ut sig över Europa, är det hjärtevärmande att åtminstone se hur rasismen förenar oss andra. När den slumrande skaran svenskar successivt formar rasismens smutsiga anlete med sina illa valda röstkort, tar vi tillsammans gång på gång allt stadigare spjäl mot mörkrets forcerande krafter. Med mörkrets forcerande krafter menar jag då de åtskilliga högerextrema och till och med öppet nazistiska partier som nyligen vunnit mark efter valet till Europaparlamentet. Nu när hatets främjare väl är representerade innanför dessa väggar, har vi i en lika stor utsträckning någonsin tidigare varit så här kollektivt och upproriskt angelägna som under de senaste fem åren om vilka som kommer göra vad i Bryssel och Rosenbad? Som lekman ända ut i fingerspetsarna i politiska sammanhang kan jag inte minnas något tillfälle. Som sagt, det värmer något otroligt.

I ärlighetens namn, vad sysslade de i dag etablerade politikerna i nationalistiska Sverigedemokraterna och deras byfånar till anhängare med för tio, femton år sedan, utöver att som osnutna tonåringar putsa sina vitsnörade kängor och sinsemellan byta kopierade kassettband med Ultima Thule? Fanns det något eller någon i bland de rumsrena politiska partierna som ens var i närheten av att på ett liknande sätt framhäva den bisarra ynnesten av att vara svensk? Eller som man skulle kunna kalla det - högvinsten i det genetiska lotteriet. För att citera den briljante amerikanske ståuppkomikern George Carlin (1937 – 2008). ”Jag har svårt att begripa mig på vare sig etnisk eller nationell stolthet. För mig är stolthet något som borde vara reserverat för något du har uppnått eller nått på egen hand. Inte på grund av en olyckshändelse som födelse.”

Men partiledaren Jimmie Åkesson och hans hejduk till stabschef Linus Bylund är som de är. Innan valet beger de sig ute på valturné, beter sig som elitistiska översittare och tror sig kämpa för något som kan liknas vid en dröm om en ny stormaktstid. Vid sidan av ett torgmöte leder Bylund bort Expressens reporter David Baas med Åkesson hånflinande i bakgrunden efter att ha blivit ombedda att kommentera partiets sjunde namn på EU-vallistan Pavel Gamovs rasistiska uttalande om Mona Sahlins dotters äktenskap med en mörkhyad man. En ”fadäs”, skulle Gamov ha uttryckt sig. Icke värt att kommentera, tycker Bylund. Förlegat, anser partiets pressekreterare Björn Söder. Men när vi ändå är inne på det här spåret, kan vi sedan tidigare och även efter den här ytterst pinsamma incidenten nu med facit i hand konstatera att just fadäser ligger partiet och dess medlemmar betydligt närmare än vad invandringspolitiken ligger bland deras hjärtefrågor. Inte särskilt konstigt att partiet väljer att sopa högarna av smuts under mattan, men desto mer underligt hur mycket de faktiskt kommer undan med.

Utöver de åtskilliga klaversteg som har utspelat sig genom i stort sett hela partiets hierarki, är det förvånansvärt att de lyckades kamma hem strax under tio procent av rösterna. Partiet är ett praktexempel på bristfällig transparens. Likt en pakt i ett avsnitt av ”Expedition Robinson” (Sveriges Television) har varken Jimmie Åkesson eller EU-kandidaten Kristina Winberg gett något besked om vilka av mörkrets forcerande krafter de kan tänka sig att samarbeta med. Men det rör sig här inte om ett Sverigedemokraterna som är särskilt strategiskt kunniga. Det är inte heller särskilt underligt att de inte går ut officiellt med sådana uppgifter, när det redan från början varit tämligen klart och tydligt vart deras intresse faktiskt ligger, dessa vargar i vargakläder. På så vis har de haft en fri landningsbana fram till att vallokalerna stängde och framåt för att släppa den slutliga bomben. Blir det Front National, UKIP eller Dansk Folkeparti? Att resultatet blev som det blev mynnar ut i otillräcklig påtryckning från allmänheten och krav från partiets egna sympatisörer att allt hårdare ifrågasätta varthän skutan är ämnad att styra sin kos. Och hur det hela kommer ta form under den närmaste tiden, det är nog inte alla, men en god majoritet inte medvetna om.

För när ni nu i valet till Europaparlamentets efterdyningar sitter hemma på era sofflock, med Sverigedemokraternas slogan ”trygghet och tradition” broderat på era vävda löpare, och råkar exempelvis gnälla över att det ni packar upp ur kartongen inte överensstämmer med vad ni trodde er vunnit på en auktionssajt, ta då ett par sekunder och tänk efter vad det är ni även förväntar er av era valda de kommande åren. För här har ni dem, ni slumrande två, fem eller kanske rent av tio procent av vår befolkning, förespråkarna av hårt åtsnjärda gränser och segregation, de sanna väckelsepredikanterna av det som kallas “vi och dem”, klädda i slips och kostym, skrävlande om sina nyligen inkasserade mandat. Kort och gott – det är ingen nyhet att det här är ett av vår tids största avskum. Som om vi inte redan visste att jämlikhet är något människor dagligen kämpar till sista andetaget för, vill dessa nationalistiska rovdjur tillsammans med sina blivande kamrater revidera det till en fråga om privilegie, en självklarhet som med största sannolikhet i slutändan inte kommer att komma som ett brev på posten för varken dig eller mig.