K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Surgubbe i Prideparaden

Trots musiken, trots alla queera i hand och i kyssar, trots gatorna som tas tillbaka: Jag förvandlas numera helt magiskt till en surgubbe så fort jag ska gå i en Prideparad. Love is liberal - Folkpartiet. Störst av allt är kärleken – Svenska kyrkan. Dessa aktörer satte käppar i hjulen när tvångssteriliseringarna inom transvården skulle tas bort. Men dom har ändå gått där med sina banderoller. Stolta. Ju fler som är med desto bättre, verkar konsensus vara, oavsett solidaritet i praktiken.

Låt mig vara krass. Vad är det för poäng med mycket folk, med sponsorer, om pengarna ändå går till straighta ciskönade artister, som gigar på mainstream-festivaler i vilket fall? Dom går upp, drar av sina låtar, mellansnackar nåt random om kärlek och allas lika rätt. Vad jag längtar efter undantagen. För det finns ju alltid, dom som själva är queera och/eller transpersoner och artister, som utmärker sig genom konkreta berättelser, sakfrågor dom vill lyfta, det som brinner som måste ut. Var annars, om inte på Pride? När dessa och andra, queera föreläsare och programpunkter måste jobba ideellt, medan straighta cispersoner får ordentligt gage för att konferenciera och ”dra folk”... Vem tjänar då på Pride? Jag vill att fler queera artister och konstnärer ska få cash, för då kan dom jobba med sina egna projekt, året runt. (Fast mest av allt vill jag införa basinkomst.)

Tid har skänkts av tusentals hbtq-personer för att koppla bort hbtq-begreppet från tidigare årtiondens associationer av misstro och äckel, till mer toleranta och opolitiska värden, som kärlek. Re-branding. Först när associationerna är tillräckligt attraktiva är det lukrativt för t.ex. 7-eleven att börja sponsra. Det dom sponsrar med motsvarar inte arbetstimmarna hbtq-communityt lagt in, på långa vägar. 7-eleven tar inte ställning, dom tar vinst.

Det här är samhället vi verkar i. Fan vet hur det ska hanteras. Men ju fler Pride jag besöker desto mer desperat, radikalt kritisk blir jag. Jag visar det för lite när jag är på plats, känslan lämnas att gnaga i mig efteråt. Min uppväxt var ganska konservativt kristen och ord som ”revolution” och ”anarki” har känts så främmande i munnen och själen, för våldsamt. Men nu efterhand smyger revolutionen närmare, gör sig hemmastadd i magen, som en tröst. Våldet är ju redan här. Här, men framför allt i andra delar av världen. Kapitalismen är våldsam. Behöver revolutionen vara det? Jag vet inte. Få konventionella Pride jag varit på bereder plats till att prata om vad revolutionen är, vad den kan vara. Jag vet att jag behöver läsa på.

I september smäller det: Pride i garnisonstaden Skövde, mina gamla hemtrakter. Initiativet är helt färskt men dom har redan inlett ett samarbete med Försvarsmakten. I en annan Prideparad går ett dussin militärer, en så utseendemässigt mångfaldig grupp dom kunde få fram. Sexuell läggning eller kön spelar ingen roll inom det militära. Det är sant, faktiskt. Tänk på saken: Spelar det nån roll om den som riktar vapnet mot dig är bi eller straight? Om en lesbisk soldat trycker av, dör du inte i vilket fall?

Regnbågsflaggan är på många arenor en attraktiv symbol, numera laddad med värden som frihet, kärlek och tolerans. Klart dom betalar för att få hänga den i skyltfönstret. Men det finns fortfarande dom av oss som inte är attraktiva. Den 19-åriga ickebinära transpersonen som får beskedet att den måste bekosta sin livsviktiga masektomi på egen hand. Den homosexuella textilarbetaren i Bangladesh som precis börjat sitt 12 timmar långa arbetspass. Den bisexuelle palestinier som får nej på sin asylansökan.

Än så länge skriver dom bara ”Välkommen in, vem du än älskar!” i skyltfönstren, bredvid flaggan. Jag är övertygad om att den dagen kommer då det är transflaggan som hänger där. Vi jobbar alltför hårt med att folkbilda och överleva, för att det inte skulle hända. Dagen då dom skriver ”Det finns tusen kön! (Lika många som vi har chipssorter. Vilken blir din favorit?)”.

Och dagen då jag är räddare för att nån jag älskar ska bli utförsäkrad eller utvisad, snarare än misshandlad på gatan för sitt kön eller sexuella läggning – den dagen är redan här.