K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

"Är det verkligen så jobbigt att bli kallad dvärg?"

Frågan dök upp under en workshop i normkritik som jag höll i. Vi var cirka tjugo personer samlade, och personen som frågade var utan synlig normbrytande funktionsvariation.

Av de tjugo deltagarna var det endast jag och en till som var kortväxta.
"Ja." Var vårt unisona svar.

Vissa människor som träffar mig brukar i något skede vilja ventilera med mig om min kroppsfunktion. De kommer att fråga vad som är jobbigast, hur och om jag kan få barn, samt poängtera att de slutat säga D-ordet sedan de träffat någon "som jag". Sedan lyssnar de på vad jag säger, accepterar och går vidare.
Men vissa andra har lite svårare att släppa detta. De förstår inte varför de inte får säga D-ordet, och de köper inte min förklaring.
Jag undrar snarare varför vissa människor tvunget måste ha ord för "vad jag är". Varför är det så viktigt att få säga ett ord som för mig och många andra är sammankopplat med stigmatisering, hat och utanförskap?
När någon säger D-ordet om mig eller andra blir jag otroligt triggad. Jag mår illa och blir stressad. Det allra värsta är att det kan komma när jag minst anar det. Det har hänt bland främlingar och det har hänt i separatistiska forum där jag trodde jag skulle få slippa funkofobiska uttryck.
Ibland är jag stark i mig själv och kan hantera det. Andra dagar då folk sagt D-ordet om mig, vare sig det är för att såra eller för att den "inte visste bättre" så sluter jag mig inom mig själv och internaliserar så in i helvete. Det kan ta dagar eller veckor innan jag riktigt släpper det. Ibland ännu längre.

Mot slutet av den normkritiska workshopen nämnde plötsligt en person att den inte trodde på förtryckande strukturer.
"Nähä?" Sade jag och kände mig rätt snopen som precis hade lagt två timmar på att prata om hur normer påverkar och begränsar människan.
Den fortsatte med att säga att den tror det handlar om okunskap, att folk inte menar illa och att en kan välja om en ska bli kränkt eller inte.
"Visst skulle jag önska att det var så, att jag bara kunde välja att sluta vara kränkt", sade jag, "Men när folk skämtar om kortväxta på TV, när jag blir antastad och förföljd på stan, när folk jämför mig med Gimli och andra sagoväsen, när okända människor skrattar och skriker diverse elaka ord efter mig bara på grund av att jag finns, då är det liksom lite svårt att tänka att jag bara ska sluta bli kränkt."
Personen såg ställd ut. Det dröjde en liten stund innan den sade: "... Nej... det är klart...".

Detta scenario stöter jag på oroväckande ofta. Personer som ska föreställa mina allierade nedvärderar mina känslor och ser inte att det finns ett mönster i på vilka sätt jag blir utsatt för funkofobi. De tror att det mest handlar om okunskap, att någon kanske råkar säga D-ordet för att den inte visste bättre, och att det är allt.
Känslan att få sina erfarenheter nedvärderade eller att folk inte ens tror på mig gör djävulskt ont. Jag blir vilsen och otrygg och känner att jag inte har några livlinor, ingen skyddad sfär.

Därför är det så viktigt att vi kan lyssna på dem med tolkningsföreträde och validera deras känslor. Att försöka vara en god allierad. För det måste finnas åtminstone en plats där människor som tillhör en förtryckt och utsatt minoritet kan känna att de får stöd, att de blir lyssnade på och får kärlek.

Jag hoppas att mina erfarenheter av funkofobi gett mig lite hjälp på traven med att förstå hur ord kan skada. Att jag kan ta mina dåliga erfarenheter och omvandla dem till något gott. Att jag genom mina erfarenheter blir bättre och bättre på att inkludera istället för att exkludera. Jag hoppas att jag lär mig ödmjukhet.

Detta är min sista krönika hos Kulturungdom. Det har varit en i lika delar utmanande och kreativ tid, där jag fått en fantastisk möjlighet att få utveckla både mitt skriveri och mina tankar i sånt jag tycker är viktigt. Tack för denna möjlighet, tack till dem som har läst, och tack till de som har peppat mig till att göra detta. Tack.