K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Moget

Väx upp. Det är stora ord, som ofta uttrycks som en recension av någons handlingar. Att bli stor, det är ju någonting vi alla kommer bli. Det är den varma och mjuka tråden som sammanbinder oss och vårt gemensamma öde, såvida vi inte sparkar undan pallen innan vår egentliga tid är inne. Väx upp. Så vad innebär det, egentligen? Detta stigma vi strävar efter och skyr. Att bli vuxen.

När jag var valp, yngre i ålder än nu, då var det enkelt. Mitt livsmål var att bli pappa. Jag såg min far, som var vuxen. När man blev pappa, så blev man vuxen. Då slutade antal år spela någon roll. Föräldrar har levt sina naiva tonår, snorat runt i sandlådor, bytt saliv bakom korvkiosker och älskat i baksäten. Sedan blir man förälder, då är det klart. Då är man vuxen.

Men jag vet inte, är det verkligen så enkelt? Jag är snart trettio, och dom senaste åren har jag sprungit handlöst mot någonting utan fysisk form. Att vuxna! Det är ju dags, helt klart. I alla fall säger man det, när man talar vuxenskap och ålder. Men om jag ser mig omkring i mitt umgänge, så ser jag klarare och klarare för varje dag - att vi är alla samma snorungar nu som då. Vi är självförsörjande och ansvariga för våra liv. Är det att vara vuxen - är det att ha växt upp? Njae.

Åldrandet sker ju automatiskt. En av få gånger man automatiskt reflekterar över sin egen ålder, är när man träffar ynglingar som är i det stadium vi tidigare varit. När jag var sexton år gammal, då klättrade jag på hus, var uppe sent, spelade tv-spel och ägnade övrig fritid åt damer och vänner. Vad har hänt med mig dom tolv åren som passerat sedan dess? Ingenting på papper. Gör samma saker nu, och det känns precis som det borde.

Kan det vara så då, att växa upp och åldras är någonting som sker i andras ögon? När du ser dig i spegeln, ser du då där du är, eller svunna tiders blick? Jag har inte sett någon direkt förvandling på mig själv, men gamla bilder avslöjar att någonting hänt. Visst, jag har fortfarande varken brösthår eller skägg, men visst ser jag äldre ut? Eller är det bara inbillning?

Jag hade en vän som blev vuxen. En dag hade hen skaffat glasögon, klippt sig och skaffat ett gemytligt och metaforiskt farbrorsskägg. Hens tidigare slitna och trasiga kläder blev hela. Band-merch ersattes av ribbstickade koftor och dom sena kvällarna med gräs och graffiti ersattes av hemmaliv med barn och nyheter. Det gick på ett kick. Hen pratade om det innan det skedde, om att våra kvällar som blev nätter, som blev tidiga mornar inte kunde fortsätta. Det fanns någonting ödesdigert över det. Hens ritual gick inte ut på att örfila en brunbjörn för att kallas för man, hen valde bort sitt ungdoms liv.

Men det får mig att fundera vidare. Vad är vuxenprocessen egentligen? Det finns s.k. mandomsprov i alla samhällen, mer förr än nu i vårt. Motsvarande finns för kvinnor med. Massajers inträde till vuxenvärlden är att ensam fälla ett lejon. Det är ingenting man gör som barn! Hur gör vi i norden då? Strypa en älg? För en empatisk och kännande varelse är det inte ett alternativ känner jag spontant. Vägarna att ta blir färre ju mer man funderar på det.

Vågar vi tro att svaret hela tiden legat under våra näsor? Blir vi aldrig ’vuxna’? Eller är gränsen vi siktar emot att passera så enkel, som att acceptera dom vi är? Jag vill nog tro det. Stand-uparen Louis CK (briljant kille) punkterade en av mina förväntningar rörande växande. Han sade att vi ser ut som vi gör hela livet, vi tappar lite hår, blir lite rynkigare med åren, men annars får vi vara glada eller ledsna över dom korten vi har fått. Det låter banalt att säga, men det gav mig lugn. Med en kapitelindelad livssyn förväntade jag mig att vakna en dag och vara vuxen, vakna en dag och se ut som min far eller min mor. Oddsen är höga att jag landar med bådas anleten och särpräglande karaktärsdrag, men det sker nog även det lite pö om pö. Förhoppningsvis räcker det att ha funnit sig själv nog att slippa ursäkta eller anpassa sig.

Jag hoppas aldrig att jag blir vuxen, tror jag. Jag räds tacokvällar med rödvin och melodifestivaler. Kanske är dags att forma en egen syn på det här och bara gilla läget? För visst kan man vara vuxen, leka, hitta på dumheter och ändå vara ansvarstagande.