K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Änder och segwayförare

Det var sommar och jag var på festival. Har aldrig gillat festivaler. Som artist är det fantastiskt, åtminstone ifall det är en etablerat sådan, med sina overkliga mängder mat och öl som är gratis och man blir ompysslad och uppassad och så. Men nu var jag på festival som besökare, dock ingen ”riktig” festival, utan en endags-historia i Slottsskogen i Göteborg, en stad jag någon månad senare kom att flytta till och spendera närmare ett år i. Jag var väldigt fattig under det året, och även under sommaren innan jag väl flyttade, så det var genom min dåvarande flickvän jag fått biljetten till den här festivalen och hade inte Daniel, Oscar och Jesper hängt med så skulle jag åkt själv. Det var ganska många band och jag ville bara se ett: Bright Eyes, mitt favoritband frontat av min inbillade själsfrände Conor Oberst. Men Bright Eyes spelade framåt kvällskvisten så vi fördrev tiden med att kolla på massa band som inte sade mig någonting och drack dyr öl ståendes i en liten inhägnad, axel mot axel med människor betydligt gladare än vi. Ungefär en timme innan start – så jag skulle försäkra mig om en duglig plats – gick jag mot scenen där Bright Eyes skulle spela, medan de andra gick för att kolla på The Ark. Jag stod och led mig igenom Daniel Adams-Ray, inte för att han var direkt dålig, utan för jag tänkte på vilket jobb festivalvolontärerna hade framför sig efter hans onödiga konfettiregn. Kämpigt.

I stort så har jag svårt för livemusik. Blir oerhört lätt uttråkad och tappar intresset när det inte är något som riktigt biter. Vissa krogar lockar med ”livemusik” ibland, utan att ens presentera vilka det är som spelar. Så jävla dumt. Men i alla fall, Bright Eyes gick på och jag grät bakom mina solglasögon och tyckte att det var bra. Conor var liten till växten och påverkad av något, ärlig fast blyg och hade det där lilla luriga i sin uppenbarelse. Jag älskar det där lilla luriga. Henrik Berggren i Broder Daniel hade/har också något som blänker, liksom bakom ögonen, som om han njuter av att veta något som vi inte vet. Det är ett hånfullt flin som inte är uttryckt i ett faktiskt flin. Ja, nåväl. Efter Bright Eyes så letade jag efter mitt ursprungliga sällskap men hittade dem inte, och mobiltelefoner är ju ett jävla skämt när det kommer till många sådana på en och samma plats som slåss om nät eller vad fan de nu gör. Fungerar gör de ju i alla fall inte. Så jag drev runt där och stannade till och såg Glasvegas på håll. Sångaren verkade osympatisk på ett dåligt sätt, gick runt med en mikrofon fäst på något som såg ut som en av Doctor Octopus tentakler och jag stod och hoppades på att den helt plötsligt skulle få eget liv och ge sig på någon, kanske störta in i munnen på den där sångaren och komma ut igenom hans bakhuvud med en näve hjärnsubstans som den sedan kastar på småtjejerna längs första raden, och därefter få vittring av en navelpiercing – detta perfekta bulls eye – och hugga sig rätt in i magen på flickstackaren och suga och sörpla i sig det som gömdes innanför det solbrända skinnet, allt medan hon brister ut någon gammal ungersk psalm som ett sista försök till förlåtelse. Men han fortsatte att oengagerat gå runt och hälla öl på folk, så jag gick vidare längs de här temporära promenadvägarna i plast och hade inte råd med bärs och var skakad utav Bright Eyes på ett sätt som fick mig att helst vilja vara själv, krypa in i min autistiska skamvrå och bara vara. Men fanns nästan inte en endaste ledig plätt för mig och min eskapism, för överallt satt gyllenbruna tjejer med ljusa jeansshorts och vita converse i sällskap med gyllenbruna killar med strax-över-knät-långa shorts och egna vita converse och tygpåsar och jag slogs mot sura uppstötningar när jag betraktade dessa kloner, skrattandes under solen som gäspandes graviterade mot sin krubba in bakom lönnar och ekar och lyftkranar och hav och hus.

Många timmar senare, när vi satt i bilen igenom natten som var på god väg att bli morgon pratade vi om elektronik och Daniel – under ännu ej hela klara omständigheter – lyckades slumra till bakom ratten och vips så var vi och nosade på en bergvägg strax norr om Uddevalla. Jesper som satt bakom förarsätet slängde sig fram och ryckte upp bilen i ett kast. Det var obehagligt, och jag tänkte på det någon månad senare under min andra dag som boende i Göteborg, när jag gick av vid Linnéplatsen och satt mig i just Slottsskogen och tittade på änder och på lämmeltågen av segwayförare i reflexvästar medan jag lyssnade på Bright Eyes och hade ingen aning om någonting utav det som väntade det kommande läsåret. Jag kunde inte förutspå att jag nio månader senare skulle rumla ner mot samma hållplats jag nyss gått av vid, tillsammans med Emma, Max och min framtida skulpturlärare Roland vilka jag då – där jag satt på bänken och hummade med i ”The trees get wheeled away” – inte ens visste existerade. Att vi skulle bli de sista att lämna efterfesten som följde avslutningsfesten på Konstepidemin, där jag mestadels skulle ligga i en förvånansvärt bekväm trappa (som ryktades leda upp till en känd svensk deckarförfattares arbetsrum) med Emma halvt slumrandes på bröstet, och att när vi väl skulle gå, ut och nedför backarna mot Linnéplatsen, skulle solen redan ha börjat att sträcka på sig och de flesta spårvagnarna skulle stå och sova i sina hallar och det skulle ha blivit sommar igen. På en anslagstavla skulle flera affischer som annonserade om en stor festival sitta, och mitt band skulle vara ett av alla namn i gröten. Jag skulle pressa kinden mot en utav dem och den skulle vara varm. Fyra timmar efter det skulle jag sitta i en bil med ett flyttlass och ett krympande Göteborg i backspegeln, men först skulle Roland komma att hoppa på en ensam vagn söderut, och en stund därefter skulle även vår vagn rulla in, som var tom och vi skulle åka tysta igenom ett lika tyst Göteborg. Vid Järntorget skulle det sitta folk och sova i busskurerna och morgonsolen skulle kyssa deras pannor. Vi skulle ta farväl av Emma på rätt sida Göta Älv och fortsätta själva över bron. Jag skulle ta farväl av Max, tacka honom för allt, och kliva av hos mig och börjat att gå. Igenom tunneln, upp på torget, snedda över Wieselgrensgatan så som jag kunde göra på nätterna, förbi parkeringsplatsen och in på cykelvägarna i grönområdet. Väl i lägenheten skulle jag plocka ner paraplyet jag hängt upp i brist på en taklampa och slänga det. Böckerna skulle redan vara packade i sin träkista, som tillsammans med sängen var de enda möbler jag ägde. Och jag skulle lägga mig ner en stund och stirra upp i det nu tomma taket. Jag skulle tänka på det gångna året. På hur mycket jag hade missat om vi nu hade kört in i den där bergväggen förra sommaren, och på hur lång tid det tog för festivalvolontärerna att plocka upp all konfetti, för den var ju bevisligen helt borta.

Men nu satt jag där och tittade på änderna och segwayförarna och fascinerades utav båda två. Hur ändernas liv gick ut på att hitta mat och hänga med polare som också letade efter mat. Jag kunde inte bestämma mig för huruvida dessa primitiva varelser med sitt primitiva leverne stod i skarp kontrast till segwayförararna eller ej, de som bara gladeligen åkte runt och runt för nöjets skull. Men jag stirrade på dem och Conor sjöng ”So imagine what you want / And hold on to that thought / Cause that’s as close as it will ever come” i öronen på mig. Vad de raderna innebar visste jag redan. Det var gammal skåpmat. Men de drabbade mig lite extra, där i glappet mellan tider jag satt, 19 år och tänkte att livet trots allt inte var något för mig.