K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Om Rädsla

Jag minns den 11:e september 2001 rätt så väl, eller eftermiddagen rättare sagt. Min familj befann sig i Syrien under tiden, vi hade hyrt in oss i ett rum hos avlägsna släktingar i Damaskus mer ”folkliga” (=fattigare) områden som det kallades i folkmun. Solen sken starkt på vår innegård, den som öppnade huset i mitten och gjorde plats för solen, så som det såg ut i alla hus med arabisk arkitektur i den staden, och jasminträd och rosbuskar trängdes runt dess gamla men trygga väggar.
Vår hyresvärdinna/ släkting ropar plötsligt ner min mamma till sig för något har hänt som de måste se på Tv:n, så vi går alla ner och samlas runt dess välbekanta ruta. Vi ser på medan en stressad nyhetsläsare pratar över ett klipp som visas om och om igen. Det var dessa scener som vi nu alla känner igen när det första, sen det andra planet flyger in i tvillingtornen i New York och de vuxna runt om mig viskar ”Allahu Akbar”, arabiskans motsvarighet till kors i taket i den situationen antar jag. Chocken är påtaglig, skriven över deras ansikten och kroppar. De kan inte tro sina ögon.
Mamma skickar ut oss för att köpa glass medan de själva är som fastklistrade där de sitter, och nu visar de annat på Tv:n också - bilder på en enorm Buddha-staty som sprängs i luften och en man i långt skägg som pratar in i kameran med en bestämd blick. Vi köper glass från butiken runt hörnet där den ständigt pratsamme kassören dundrar om hur det kommer att ”bli krig, det kan jag lova” och jag håller min lillebror hårt i handen på vägen tillbaka hem. Vi sätter oss på den välskötta men gamla persiska mattan i vardagsrummet och jag hör min mamma säga ”allt kommer att förändras efter detta” och det gjorde det också. Den elfte september 2001 blev en dag som många sent skulle glömma.

Många år efter den 11e september kom ännu en terrorattack att skaka om världen, denna gång i Paris. Det har varit många andra i mellan – i Nigeria, i Kongo-Kinshasa, i Somalia, i Irak, i Syrien, i Libanon, i Libyen, i Yemen, i Jordanien, i Afghanistan, i Pakistan, i Mali, i England, Egypten, Turkiet och så många andra ställen men det vi alla pratar om nu är Paris på fredagen den 13e. Helt plötsligt så är rädslan tillbaka och den där klumpen i magen har spridit sig till varje cell i min kropp.
Jag är inte rädd för att jag tror att jag personligen kommer bli attackerad av IS eller liknande. Vi i Europa, även om det inte känns så nu när media och politiker gärna utmålar Europa som ett terrorfäste istället för vad det egentligen är – en fästing som är nästan omöjlig att ta sig igenom, vi är faktiskt så ”skyddade” som det bara kan bli om en räknar ständig bevakning av staten som säkerhet.
Vad som skrämmer mig mer än annat är hur människor som jag blir uthängda, jagade, terroriserade och hotade av individer som anser sig vara emot hatiska ideologier och ”öppna” som individer. Jag är rädd för att ta flyget hem till Göteborg om ett par veckor, inte för att jag är särskilt flygrädd eller för att jag tror att en IS-medlem kommer vara på planet., Nej, jag för att vad som skulle hända om jag svarade på ett av min mammas oundvikliga telefonsamtal och fick någon att känna sig ”otrygg” genom min existens. Jag är rädd för att gå ut och festa för då måste jag visa mitt ID-kort för okända människor, oftast vita män, och jag är rädd för att de ska attackera mig fastän risken är liten då jag är en liten, ljushyad kvinna och inte en misstänkliggjord man med mörkare drag.
Jag är rädd för att någon ska attackera min pappa, min bror eller min farbror, jag är rädd om mina systrar i sjal och bröder med eller utan trendiga hipsterskägg, jag är rädd för hur jag skulle reagera i en situation där jag ser någon bli illa behandlad men kanske själv slipper det pga. mitt ljusa komplex. Jag hoppas att jag skulle våga ryta ifrån som en anständig människa men samtidigt så vet jag också hur det är när när något sådant inträffar och en blir handlingsförlamad av ren och skär rädsla.
Jag är rädd för att behöva be om ursäkt för terrorakter som begås av samma grupp som har raserat min hemstads kulturella arv med marken och som torterar och dödar dess invånare varje dag. Jag är rädd för gränserna jag möter, jag är rädd för att gå ut universitet om ett par månader och endast bemöta stängda dörrar och gränser och glastak där jag hade hoppats på att få komma in på grund av mitt engagemang, mitt driv och mitt hårda arbete.

Just nu cirkulerar en massa texter om hur ”Vi” inte får låta terroristerna vinna genom att vara rädda. Hur ”Vi” måste fortsätta gå ut, resa, jobba och leva som vanligt. Jag har funderat på retoriken bakom detta och kommit fram till att Vi:et i Vi inte är ett vi. Vi:et är inte människorna i Mosul, i Islamabad, i Mogadishu och i Damaskus, de som har alltid fortsatt leva, skratta, arbeta och existera trots våldets extrema påtaglighet. Vi:et är inte jag och min familj, det är inte de miljontals rasifierade som befinner sig inom Europas och Nordamerikas gränser. Nej, för oss utanför det vita Vi:et ser 2016 jäkligt mörkt ut och vi har all anledning att vara rädda.