K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Leva för att jobba eller jobba för att leva?

"Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag”, skanderade en ung demonstrant den första maj 2009. Jag minns detta väl eftersom jag satt fast tillsammans med mina vänner i en bil i Vasaområdet i Göteborg. Bilen var fylld med våra tillhörigheter. Vi hade, unga och dumma som vi var, bestämt oss för att flytta just denna dag. Taktiskt och rutinerat så det förslår.

Men den unge demonstranten som vevade med både armar och plakat utanför bilfönstret fastnade på min näthinna. Sex timmars arbetsdag. Det vore kanske något. Är det möjligt? Är det rimligt? Eller är det bara en utopi påhejad av vänsterpartiet?

Inför valet 2010 var frågan om förkortad arbetstid het. Idag är den mer, tjaa, rumstempererad. Miljöpartiet backade redan 2011. Mona Sahlin gjorde detsamma tillsammans med Socialdemokraternas alltmer borgerliga politik.

Idag är Vänsterpartiet ensamma om att aktivt driva frågan bland riksdagspartierna. Det är synd. För frågan är mer relevant än någonsin. Klassklyftorna ökar och alltfler finner sig hopplösa i arbetslöshetens mörka kammare. Men om den offentliga sektorn skulle införa sex timmars arbetsdag borde väl rätt många jobb uppstå? Den eventuella kostnaden för en sådan reform skulle väl i och för sig bli dyr men om vi tog tillbaka någon av Reinfeldt och Borgs skattesänkningar borde väl ekvationen ändå gå ihop?

Jag förstår mig verkligen inte på dagens system. Livet handlar väl inte om att slita ut sig i förtid, stressa runt på olika korttidsanställningar eller att tjäna så mycket pengar som möjligt? Vi lever väl inte för att jobba? Vi jobbar väl för att kunna leva?

Mina sympatier för sextimmars arbetsdag handlar inte om att tvinga någon att jobba mindre än vad de vill. Vill du jobba åtta eller tolv timmar är det fine för mig. Men fråga de människor som jobbar heltid inom vården eller inom skolan hur de trivs med att utföra sitt arbete under den press och stress som råder så tror jag att de allra flesta är eniga om att något är galet. Om inte det räcker så fråga patienterna eller eleverna om de tycker att läkare och lärare har eller tar sig tillräckligt med tid för dem. Om du inte orkar bemöda dig med det kan jag som sista råd i denna kedja rekommendera Marciej Zarembas artiklar i DN om skolan och vården.

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, bl.a. känd från Filip och Fredriks tv-program Boston Tea Party nominerade Vänsterpartiets förslag om sextimmars arbetsdag till årets dumstrut 2012. I hans argumentering skriver han bland annat att; ”det inte duger med sextimmarsmallar åt alla, vi är människor inte kreatur”. Vad menar han och vill få sagt med det?
Stig-Björn fortsätter med att; ” Kanske borde därför målsättningen vara att alla ska ha arbetsvillkor som gör att de orkar jobba såväl fler timmar per dag som längre upp i åldrarna?” Varför ska vi sträva efter att arbeta mer och längre Stig-Björn? Sen glider Ljunggren in på ämnet kunskapssamhället och ”hjärnorna” i det, helt utan att definiera vad ordet kunskap egentligen är. Jag tolkar det som att han menar den kunskap som ger arbete och vinst. Men är det all kunskap? Samma fråga ställer sig Sven Eric Liedman i boken, Ett oändligt äventyr – om människans kunskaper. 400 sidor använder Liedman för att bena ut begreppet. Högt läsvärde. Stig-Björn Ljunggrens argumentering håller inte samma klass. Den är rent av helt ihålig. Läs den här om du vill: http://www.ljunggren.com/?p=1071

Att vara student innebär att arbetstiderna inte är fullt lika schematiska. Inför tentor och examinationer är det högintensivt och dagarna blir långa i biblioteket eller hemma vid skrivbordet. Andra perioder är det lugnare och man kan fylla dagen med att umgås med vänner, roa sig eller förkovra sig i något spännande. Mycket rehabiliterande och eskaperande. Förmodligen inte alltför långt ifrån det jordbrukarsamhälle vi hade för bara nått sekel sen. Mycket att göra kring våren och sensommaren och mindre på vintern.

Sextimmars arbetsdag skulle främja välbefinnandet för individen och stävja arbetslösheten för landet. Det är jag ganska säker på. Är det en utopi? Det tror jag inte. Under 1800-talets andra hälft gick vi från tolv till tio-timmars dagar. 1970 lagstiftades 40-timmars arbetsvecka. Nu är det hög tid för 30 timmars arbetsvecka. Att somliga lever i överflöd medan andra lever i brist gör ingen glad. Fler i arbete skapar mindre klyftor. Låt oss försöka jämna ut detta och må bättre tillsammans.