K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Om slut och början.

Om jag inte misstar mig var det ungefär vid den här tiden förra året som jag skickade in en krönika till KulturUngdom i hopp om att kunna skryta med en skribentlicens. Jag minns väldigt tydligt känslan av oerhörd (betoning på Ö:et, dramatenstyle) stolthet som uppstod när jag till min stora förvåning några dagar senare läste mailet som förklarade att jag hade blivit en av två nya krönikörer. Så oerhört mycket som har hänt sedan dess. Så mycket som har förändrats, och så mycket som är sig likt.

Krönikorna har faktiskt mer eller mindre fungerat som en fast punkt i tillvaron dit jag har kunnat fly om verkligheten blev allt för närgången. Jag tror verkligen att det var viktigt för mig att få utlopp för min kreativitet någonstans. Det var inte direkt så att jobbet tillät det (fick en utskällning av förmannen efter att ha ritat en sexbent elefant på ett hopvikt A5-papper en gång) och tankar som legat och grott inne i huvudet fick plötsligt någonstans att ta vägen. Medan jag höll på och röjde i livet utanför, satt krönikorna på KulturUngdom och väntade på att bli skrivna. Jag gjorde antagningsprov till folkhögskolor, sade upp mig från jobbet, drack öl på midsommar, tågluffade genom Europa och började ett nytt kapitel i mitt liv, men privilegiet att få återkomma till krönikorna, som på sitt eget sätt fick fungera som en sorts månatlig rannsakning av mig själv, bestod.
 
När jag precis blivit anställd fick vi fylla i en liten enkät där en av frågorna löd: Är det nödvändigt med krönikor? (Eller något i den stilen, minnet är väldigt selektivt och ibland kort). Då svarade jag jakande med motivationen att en bra krönika skriven av någon annan i bästa fall kan få en att omformulera åsikter man sedan länge trott var en del av det som definierar en som person. Till viss del tror jag fortfarande det, men jag tror också, nu när jag ser tillbaks på allt jag har skrivit, att krönikor är viktigt inte bara för forumet man skriver för, utan också för en själv. Att läsa sina egna krönikor är ju faktiskt att läsa en del av sitt liv, som att läsa en del av sig själv. Ganska tråkigt till och från, förvisso, men eftersom ämnet ju onekligen angår en är det inte särskilt svårt att läsa ända till slutet.

Och nu är slutet här. Och det här, min sista krönika, som egentligen skulle handlat om den svenska grundskolelärarens omöjliga strid mot utbildningssystemet kom istället att handla om någonting mycket mindre och oviktigare. Mig själv. Jag tänker inte hålla på så mycket längre, men jag tänker innan jag lämnar över till nya fantastiska krönikörer åtminstone berätta en liten hemlighet: Jag sörjer inte det här slutet. För jag har hittat en ny början. Och vill veta vad det är, får ni helt enkelt leta upp mig och fråga.

För att citera den fantastiska Sandra Norrgård vill jag nu avsluta min tid som krönikör på Kulturungdom med följande ord:

"Jag hoppas i alla fall att det som jag har fått ut av min tid som krönikör här ska vara något som är beständigt för mig (och kanske att något pyttelitet som jag skrivit faktiskt också skulle fastna hos er ett litet litet tag).
Tack."