K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Männen i de vita rockarna

Jag undrar: Borde jag redan ha kommit förbi den här fasen i livet? Borde jag redan ordnat så att jag inte behöver detta. Personer, oftast män, som håller i piskan bak min rygg. Min kropp lyder bara vid åsynen av dessa vita rockar, spänner sig och sträcker på sig. Vi kan kan kalla dem de vita rockarna. De som bestämmer. Det är ett passande namn. De iklär sig den vita mannens roll. De hotar med nederlag och med att stjäla maten från vårt bord. Och jag vet ännu inte om jag kan avslöja vilka jag talar om. Frågan är om jag måste det? När denna text publiceras kommer jag vara halvvägs.

Sedan så finns det andra, de som inte bär vita rockar. De som bär människohud – detta är också något en kan ikläda sig, en annan sorts förklädnad. De som tänker. Inte bara på målet utan även på resan. Att deras medkompanjoner ska vara levamde under färden, att alla som utför uppgiften är beroende av varandra. När maktrelationen slutar vara en vertikal linje och istället blir ett horisontellt samspel, med jämställda och likvärdiga parter. Det finns sådana. Jag lovar. Jag har träffat en. Men de är ovanliga. Inte ovanliga som att de vore utrotningshotade utan snarare: De växer, men växer inte på träd. De växer genom varandra. Av varandra.

Jag är en av alla dom. Dem, vars trygghet vilar i någon annans godtycke, vars ryggar lever under parollen: att bryta, eller att brytas ned. En av de kroppar som förlåter de vita rockarnas varje övertramp på intergriteten - överlevnaden vilar ju på just det. En av alla dem som söker en långsökt hämnd genom att fuska med sekunderna, lura tiden genom att springa, missleda den, förvilla klockan. Männen, eller de vita rockarna följer inte timmarna. Men klockan är mästrarnas mästare. Den är exakt. Den har aldrig fel, och det går aldrig att ge den skulden. Tid är vår tids värsta skuldbeläggare.

Som sagt, jag är en av alla dom som inlett sommarens första dagar med ett påklistrat leende på läpparna. Med förhoppningar om att det ska vara mödan värt. Att slitet ska ge avkastning.
Det är alltså ett sommarjobb jag talar om. En tidsbegränsad underkastels med hög lön. Det måste vara det trettonde i ordningen. Vårdcentralen, kyrkogården, telefonförsäljningen, fiskfabriken, betongen...kan inte minnas alla. Jag vill inte påstå att jag inte har haft nytta av pengarna, men det vore förmätet att säga att jag klarat mig utan dem. De har finansierat resor över världen, alkohol och konserter.
Men jag var yngre då. Jag blir alltid äldre, för varje nytt jobb blir kroppen mer känslig och mindre uthållig gentemot yttre påtryckningar. Och jag återkommer till frågan, borde jag inte ha avslutat arabiskastudierna...jag hade kunnat se mig själv som översättare...kunde jag inte avslutat juriststudierna...nej, jag kan inte se mig själv som jurist... och nu; borde jag avsluta journaliststudierna? Kan ändå se mig själv som det, om jag får skriva. Möjligtvis göra radio. Tjäna dåligt, men göra något jag älskar. Eller så återvänder jag hit. Till fabriken, tjänar massa pengar. Valet är svårt. Särskilt när jag vet vad som väntar.

Jag har ett till sommarjobb. När jag tackade ja till arbetet så var det utan att ens veta att jag skulle få betalt, det kan låta lite pretentiöst, men jag hade inget bättre för mig och det lät som en bra grej. Det visade sig att jag skulle få betalt. Och det här, att skriva texter för KulturUngdom är också ett jobb.
Detta är min sista text som krönikör för Kulturungdom, relationen varade ett år. Jag har under året missat några deadlines, men min chef har haft överseende, hållt till godo. Jag har skrivit mig fram till saker som jag ännu inte visste. Jag har skrivit om mitt fadersskap, om internet, om döda ting. Jag har skrivit utefter platsen jag befunnit mig på, nuet. Behandlat ämnen som berör mig och ämnen som inte berör mig men som jag ville skriva om ändå. Jag har skrivit bara för att skriva. Och även om den här krönikan till slut, och som vanligt, lämnade det huvudsakliga ämnet så berör den här avslutningen något slags poäng. Att frihet både tas och ges. Och ibland, när en är övervakad, och riskerar att få sparken varje dag, för minsta felsteg, och känner sig skyldig att göra något en inte önskar, inte orkar, inte kan, inte vill. För allt du kommer vara när du är som jag, en dagsanställd, för männen i de vita rockarna, är ett spöke. Någon som kommer och går och som de aldrig kommer att besvära sig ta reda på namnet på. När man är en utbytbar del av ett maskineri, en kugge. På bilfabriken, fiskfabriken, när du är ett led i produktionen så ställ dig frågan: Hur många krossade skärvor kan en människa delas uppp i innan hen slutar vara människa? Jag kan inte svara på det. När blir vi mer maskiner än människor? Är det när vi blir behandlade som maskiner, eller när vi är övertygande om att vi är maskiner. Männen i de vita rockarna utnyttjar detta. De vill få dig att famla i mörker, leta efter ljuset vid tunnelns slut. Systemet utnyttjar detta. Vi lever så, vi som tagit jobb på fabriken under sommarmånaderna. Går till sängs med mobiltelefonen och väntar sovandes på att fabriken ska ringa, kalla på oss. Vi lever under ett ursinnigt tvång.

Jag ska inte beklaga mig mer. Och kanske är detta inte ens en elegi över de sammanlagda sommarmånadernas försvunna solstrålar, instänga bakom betongväggar. Det är bara en verklighetsbeskrivning, en tolkning av vad ett arbete som det jag har kan vara. Jag kan definitivt räkna upp goda saker med jobbet, men det skulle förstöra krönikan. Och männen i de vita rockarna tjänar alltför många miljoner på mitt slit för att jag ens ska sträcka mig till att skriva ett enda gott ord om dom. Möjligtvis om de betalar mig.

I vilket fall. Ungdomar. Vuxna. Tack för den här tiden. Tack till er som läst. Och tack till KulturUngdom. De har varit utomordentligt ödmjuka i sitt uppdrag som männen i de vita rockarna.