K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Vi är och förblir ett korthus. Vi bygger upp tills vi faller och sedan bygger vi upp på samma sätt igen. Så här har det varit sedan begynnelsen, så här kommer det att förevigt vara. Vissa saker är konstanter som inte kan rubbas. Att uppfinna hjulet är sin egen ironi. Vi tillämpar det som ett nonchalant uttryck för konstanten vi alltid måste följa. Analogin om att återuppfinna den cykliska rörelseformen självt stirrar oss rätt i ögat men vi väljer alltid att blunda. Klamrar oss fast vid illusionen om att det för oss framåt. 

Nyckeln till intelligensen finns i språket. Vi tilldelar allt etiketter. Hade aldrig kommit så långt utan vår kommunikation, men vårt språk är knapphändigt. Det finns lagar i universum vi inte kan trotsa, men vi beskriver dem med matematik. Vi uppfinner Gud i nya former varje dag eftersom det egna ansvaret och den egna skulden är för tung. Vi ställer frågor på ett fattigt språk om vad meningen är. Nihilismen säger oss att svaret är menlöshet, men måhända är det frågan som är menlös för den ställs på språk som följer samma mönster om och om igen.

Vi inrättar demokrati och upprättar ekonomiska system. Vi säger att människan är fri och ovärderlig, vi ljuger. Vi beslutade om friheten och en måttstock på värdet. Vi skymtar sanningen och förgörs av ilska. Vi raserar korthuset och medan bordet är tomt glömmer vi allt och lär oss ingenting. Vi bygger upp det likadant igen. Vi intalar oss att vi slåss för rättigheter, men vi slåss endast om fördelningen av dessa oss emellan.

Naturen är våldsam och hänsynslös. Där finns varken begrepp om rättigheter eller skyldigheter. Ändå suktar vi tillbaka till en tid där psyket och naturen var ett. Nu har vi satt vårt psyke i en egen cell och naturen är för oss inget annat än ett urverk vi kan nyttja efter vår egen önskan. Dualismen är vår största fiende. Vi tröstar oss med döda ting och hitte på-idéer om lyckokuponger istället för det fria livet runtomkring oss. Klättra en våning i korthuset och vila på dem en nivå under. De under får nog och slår ner sina väggar och de övres golv rasar in. Men upp byggs samma korthus ånyo gång efter annan, mönster visar sig, vi tilldelar dem filosofiska epitet och benämner dem som politiska strömningar.

Vi fastnar i kampen om våra egna övertygelser, våra egna värderingar. Hjulet snurrar under våra fötter och vi blir så förlorade i att bara springa att vi inte märker att vi springer på samma mark om och om igen. Kliver vi av är vi för yra för att resa oss igen. Ibland utgör vi en skillnad, men varje gång korthuset fallerar måste vi återigen uppfinna hjulet. Det finns voodoodockor av oss alla som är sydda i abstrakta material och vill vi så håller vi alla varandras nålar i våra händer och vi kan nåla fast varandra för att undvika framsteg. Ibland reflekterar vi inte ens över varför, vi håller fast vid att gagna det vi tror på istället för att endast betrakta. Vi reagerar medan skuggsällskap agerar i det fördolda. Vi övertygas om konspirationsteorier medan vi överblickar det väsentliga. Allt medan universum expanderar och våra sfärer likaså centreras vårt korthus än mer. Väggarna hyser oss samman men vi kunde aldrig varit längre ifrån varandra.

Fler och fler talar samma språk, men vi hade aldrig förmågan att kommunicera utförligt nog. Att samtala utan missförstånd är svårt, ibland omöjligt. Att använda klartext om vissa saker är snudd på det svåraste som finns. För även om vi vet vad vi vill ha sagt är vårt vokabulär helt menlöst. För var individ måste själv vägen vandra mot upplysning och förlikning. Den som inte är villig att ta emot kunskap kommer heller aldrig av kunskap nås och det är okej. Det finns inga absoluta svar och sanningar; det finns endast de som är mer okej än andra. Men hur mäter vi dem? Vem har tolkningsföreträde om vad som är mer rätt än något annat? Vissa saker är dokumenterade fakta som inte går att argumentera emot eftersom det finns lagar i universum som står över våra små petitesser vi har instiftat. I slutändan är det en emotionell värdering av allt annat som avgör vad som är okej. Den kollektiva värderingen i varje samhälle är det som kommer att avgöra. Just nu är samhällena länder, i framtiden lär andra konstellationer vara det som utgör ett samhälle.

Det är dags att ifrågasätta vilka det är som står över nationerna i dagens läge och vilka värderingar de har och vi ser det dagligen men det artar sig på helt fel sätt gång efter annan. Vi ställer nationalism mot globalismen och vi missar poängen helt. Redan det gamla romarrikets uppkomst och fall kan ses som slitningar mellan den tidens nationalism och globalism, likaså blodbad till följd av korståg och så även första och andra världskriget. Samma konflikter om och om igen och det är ingen som ser att det är ett menlöst spel. Vi bygger samma korthus gång på gång om än med nya material och ny inredning, men mönstret är detsamma. Det kampen torde stå mellan är dualismen mellan psyket och naturen gentemot en förening av de båda.

The beat poet’s on the street corner telling the people there’s a storm coming but they won’t listen, they won’t hear a single word he says…