K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Jag skriver mycket. Det är många spretiga tankar som sammantaget inte direkt blir en helhet. Det är en defekt impressionism och ett dysfunktionellt försök till post-modernism. Vi kan kalla det många halvfärdiga och omformulerade tankar som sammantaget bildar en skevhet. Nyår har förflutit, vi har skålat in 2019. Vissa skålade för bättre tider, jag skålade för lika bra tider för jag tyckte 2018 var toppen. Jag hade ambitionen att utforska krönikornas lämplighet för att skriva följetonger efter årsskiftet. De första två var klara; telegrafisten och anomalierna i himlen. Det började med krig och elände, det är alltid bäst att sopa allt det dåliga under mattan först innan man tar itu med skeletten i garderoben. Jag hade ett koncept som jag ville diskutera men tankarna valde att manifestera sig som ett musikalbum istället. Nåväl sånt händer. Jag skriver lyrik också, den är som den alltid varit. Det är inte längre fräckt att vara poet, det är bara neurotiskt. Stämplad som jag blivit som den där plågade konstnären, depp-poeten och Gud vet vad. Tänk efter före innan du skapar något sade min far, det kommer få konsekvenser, det får alltid konsekvenser. Han hade såklart rätt, han hade tänkt ett steg längre. Det är svårt att etablera sig som lycklig människa när man skriver lyrik utan att alla tolkar det som ett hävdelsebegär eller rent ut sagt en lögn. Poeter gillar väl inte solsken? Det kan ju inte uppskattas, det måste sönderanalyseras tills det inte längre betyder något, tills det inte längre är lyckligt. Alla poeter har väl ett brustet hjärta? Ingen kärleksdikt som inte döljer en sorgsen berättelse, ingen kärleksdikt som har ett lyckligt slut.

Tragedier värderades högre än komedier förr i tiden. Det var en mer nobel konstform. De intellektuella fick åtnjuta privilegiet att deppa i teatern. Pöbeln fick gå dit för att skratta av sig för de var upptagna nog med att överleva dagen. Det kostar på att deppa, det tar energi och tid och pengar. Det är jobbigt att deppa. Poeter skriver om det som är jobbigt. Därför skriver vi om politik för politiken just nu är jobbig. Jag borde skriva om politik det är det som förväntas av mig. Poeter älskar politik och att göra det helt obegripligt så ingen riktigt vet vem man pikar längre. Det är lite som fake news. Politik och poesi i samma rum är oftast fake news, framkrystat. Det ska bildas opinion och leda till debatt och alla bara gnäller hela tiden och är osams. Politikerna ska vara de vuxna i rummet och kallar varandra för fula saker, vägrar ta ansvar, vägrar respektera valresultat, är folkvalda, kan inte försvara folkets intressen, har inget folk, är ett eget folk, är maktkåta, samlar högerskor i lådor, kallar riksdagen för sandlåda, skriver klausuler, retar upp talmannen, seger eller död…

Nej, det är 2019 nu och jag är klar med det där. Jag lämnade det i 2018. Jag vill inte bråka mer och jag vill inte deppa mer. Jag vill bara ha ett lyckligt slut. En dikt som slutar lyckligt för en gångs skull, ett politiskt klimat som slutar lyckligt. Det vore ju förtjusande också om någon kunde få till det på Netflix också. Jag skaffade mitt konto igen för knappt en månad sen och har browsat runt lite, 9/10 saker jag sett har inte slutat lyckligt. Jag såg Bandersnatch det första jag gjorde. Där ska man kunna välja sitt eget äventyr och få sitt eget skräddarsydda slut. Jag ansträngde mig förgäves i några timmar med att försöka göra alla valen som ska leda till goda saker men det kom aldrig några goda saker. Det närmsta jag kom var att avslöja hela filminspelningen som bluff och båg. Ett tag fick de mig faktiskt att tro att jag hade ett val. Lite som valet i höstas, vi valde men vad vi fick var bara mer käbbel och en ökad polarisering. Vad mig anbelangar är det lyckliga slutet att vi kan börja samtala på riktigt. Varje dag bjuds jag in till nya demonstrationer på Facebook som ska utgöra skillnad. Alla ska minsann visa varandra att de har fått nog, så jag föreslår en egen demonstration. Jag föreslår att klockan 10:22 någon dag i februari tar vi alla en pilsner och chillar en halvtimme och pratar lite med varandra. Pratar om några verkliga problem för en gångs skull.

Jag ställer ett krav på 2019 och jag ställer det nu: ge mig ett lyckligt slut på någonting, grip tag i dysterheten och krama ur den som smutsfläckar ur disktrasan, spola bort allt det deppiga och ge mig något som slutar med att någon blir glad, det räcker med ett lyckligt slut på något på Netflix.

 

Bloopers:

Det sitter tamejfan i folksjälen det här eller världssjälen eller nått.

Antar att det kollektiva samvetet börjar bli för tungt för planetens axlar.

Finns det en jävel som inte är dysterkvist nånstans? Isåfall är du välkommen på te hos mig mvh positiv men misstrodd.

Försöker mitt bästa men illamåendet läcker ur de sociala medierna och skitar ner mitt golv…

Är frustrerad det nya deprimerad?

Tack för att du läste till slutet, nu gör vi 2019 till något kul och mindre gnälligt!