K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Den har funnits där i hela våra liv. Vi passerar den vagt medvetna om dess närvaro. Vi stirrar ibland rakt in i den i tröstlösa ögonblick. Kan den snälla sluka oss i vår misär och få det hela överstökat.

Jag talar såklart om sprickan. Sprickan vi alla känner till, men vi aldrig talar om. Den finns där redan från det att vi föds. Kuvösen som sprack, barnet som var dödfött. Sprickan i väggarna på dagis som sakta kryper in i pojk- och flickrummen när föräldrarna höjer rösterna och grälar. Skakandes och svettiga täcker vi öronen med händerna. Lägger kuddarna över huvudet. Vänder oss in mot väggen och ber. Krasch! Något splittras på våningen under. Rösterna blir högre. Tunga steg hörs. Slam! Ytterdörren slås igen och sedan hörs bara gråt. Under tiden ligger vi kvar i ensamheten och riktar uppmärksamheten mot oron i magen. När vi mellan tårarna lyckas urskilja vår omgivning så är den där. Sprickan. Vi viskar in i den. 


Detta blir vår standardställning i livet. Liggandes frånvända världen och samtalandes med krackelerade ytor i väggarna. Ångesten med ålderdomen blir enkom värre. Sprickan genomsyrar allt och uppträder i många förklädnader och ju mer medvetna vi blir desto tydligare framträder den. Den finns där i vägnätet där bussarna aldrig går i tid. Den sitter i sjukhusväggarna där bemanningen är för svag och villkoren för usla. När vi sitter i möten sitter den där i väggen och vittnar om glupskheten och svartsjukan som intar det tre dimensionella rummet med oss. Den sitter i väggarna på klassrummen där undervisningen är bristfällig och vi packar sedan med oss delar av den i ryggsäckarna på vägen hem när kraven går bortom vår ungdomliga förståelse. Den uppträder på väggarna i den nya bostadsrätten när förhållandet fallerar och vi försöker desperat täta den med sedlar som vi sedan stryker över med gips, men sprickan sväljer allt. Petar man i den är det som att vidga ett sår, det högsta priset för att peta i smutsen är att medvetandet kanske förhöjs.



Vi börjar se sprickan på människor. Uteliggaren i busskuren som är fårad utav år av olycka har sprickan tapetserad över hela ansiktet. Den unga tjejen som drar i skjortärmarna för att få de att desperat räcka till har en spricka som snirklar sig över armarna i rader på handlederna. Mannen på pendeln med kostymen och portföljen har sprickan rätt över bröstet och signalerar en ensamhet som för oss andra är otänkbar. Även de slätaste fasaderna har sprickor om man granskar de noga nu. Den äldre damen som sitter på caféet i en tjock dunjacka har en spricka i bålen där läkarna förra månaden plockade ut en cancersvulst. Nu hoppas hon att detta är ett minne blott, men sprickan från stressen och ängslan blir svårt att tvätta bort. 


Det är när vi ser allt detta som vi börjar utveckla vår empati. När människors sprickor klistrar sig till oss i våra tankar och känslor som om de vore våra egna; det är då vi har blivit medvetna och måhända kommer vi inte längre känna oss så isolerade. Med en smula tur kommer insikten om att vi är många som viskar till sprickorna i väggarna att stärka vårt hopp och mod. Tillslut blir vår galenskap rättfärdigad och kanske börjar vi skratta åt problemen och inser att vår existens är så flyktig att det inte finns tid till att tyngas av alla komplikationer i våra interaktioner. Några av oss är sprungna direkt ur sprickor från kondomerna som spruckit och på något sätt är vi vagt medvetna om detta. Oönskade misstag eller en prisad skänk från ovan, ett lyckligt sammanträffande, det är viktigt att välja sina perspektiv med omsorg när man grubblar över världen. Vid denna nivå av medvetenhet inträder den största prövningen hittills. Att vi alla stumt bär på våra sprickor och söker tröst i deras sällskap ibland är en bagatell i jämförelse med den stundande menlösheten som nu hotar vår hela medvetandesfär. För att nå nästa avsats måste vi dock våga ta språnget. Att susa genom ingenting, i okunskap och utan kännedom i förhoppningen att vi snuddar vid en avsats på andra sidan. Något formbart och reellt. Det är inte alla som klarar språnget, men för de allra flesta som vågar kan de tryggt landa på andra sidan och kliva ut i en ny gryning.

Ett steg ut i en ny värld som är lika stora delar ödemarker som frodiga ängar. Där floderna flödar friska och starka men sida vid sida med dalar som inte skådat ett regnfall på decennier. Där luften är frisk i djupa skogar men förpestad i storstäder. Där djuren växer sig stora men fälls av jägare när de blivit sjuka och där jägarna så småningom förgås i svält när bytena gäckat de för länge. I denna värld finns det sprickor och en bisarr mening i att undfly mörkret tills vår tid är kommen och när vi tas upp i anden i hela härligheten kan vi endast önska att vi gjort mer gott än ont till denna plats som vi blivit skänkta. Måhända kan vi inse vår roll som helare och herdar. Vi finner vårt kall i ett ta hjälp av varann och att tillsammans valla flocken i en meningsfull och god riktning. Men detta sker först när vi blivit varse att alla bär på sina sprickor och att vi gemensamt kan skänka varandra en gnutta tröst.

Så mitt råd till dig som läser denna text: Nästa gång du sitter på pendeln hem efter en lång dag och du känner dig trött och sliten och du veta att du måste repetera samma rutin nästa dag igen, när du känner för allt annat än att socialisera, ta då dina hörlurar. Trä de över huvudet och låt det fyllas av sånger tyngda med molltoner och klagan så du själv blir sårbar. Om du då tar en titt på dina medmänniskor kan du se att de alla är lika sårbara och att de alla bär på sina sprickor och kanske kan detta uppmana dig att säga något vänligt till den som du sitter bredvid och kanske kommer den varma känslan att sprida sig i er båda och kanske kommer de sprickorna då att tätas en smula.