K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

The beat poet’s on the street corner telling the people there’s a storm coming but they won’t listen, they won’t hear a single word he says…

Springandes likt råttor för att fånga morgonpendeln. Ansiktena klistrade till spökljusen i deras händer. Kablar in i huvudet. Cybernetiskt omedvetna om deras synergi. Depersonalisation på en aldrig tidigare skådad skala. Derealisation likaså. Spegelbilderna som stirrar tillbaka visar numera aldrig några sanningar och i den mån någon faktiskt kan skymta sanningen kommer den att förneka den. Om ett filter duger till att maskera alla fel i dig, kommer det kunna räcka till att maskera alla fel på vår planet?



Dessa är frågor som alla väckts av poeten på gatan. Personen alla avfärdar som en galning, personen vars budskap avfärdas som skadligt, men jag kan inte sluta upp att lyssna. Orden slår ner likt obehagliga flygbomber i tillvaron. Tillvaron som blivit så ohälsosam att endast en skärseld kommer kunna rena den och sedan kommer alla förlåtna syndare få delta i återuppbyggandet.



Elden brinner redan i många hörn. Efter den långa kalla vintern, inträdde en lång period av torka, då boskapen nödslaktades och skördarna dog. Då skogarna sattes i brand. Detta kommer det skrivas om i historieböckerna och ändå är den viktigaste frågan hur vida vi bör förbjuda burka precis som Danmark. Derealisationen är numera en massdiagnos. Den näst viktigaste frågan berör individers sexuella läggning och kön. Depersonalisationen som drabbade en generation. Likt svallvågor slår den in över våra civilstrukturer och sipprar ner i kloakerna där vårt medvetande sedan länge bestämt sig att huka och huttra i det fördolda. Den tredje viktigaste frågan är varför den psykiska ohälsan sprider sig likt den nya digerdöden. Kanske är vi de sjuka cellerna som dödar planeten. En samling muterade celler, en cancer. Kanske är det detta vi känner och därför blickar vi så blint in i våra spökljus där ett filter går att svepa över verkligheten, men varje kväll när spökljusen slocknar, då smyger sig den där känslan tillbaka. Lägger sig bredvid oss i sängen och kramar oss.

Den där känslan av tomhet, skuld och isolering. Den har vilat bredvid mig länge nu. På den plats där en älskare borde ha legat befinner sig nu endast ångest medan jag förstrött swipar på Tinder. Jag skruvar på mig nätterna till leda. Det går inte längre att stänga av, koppla bort. Eftersom jag sover hela dagarna är jag aldrig trött om kvällarna och under nätterna bär jag månen på axlarna och tyngden gör att när gryningen äntligen stiger över horisonten är jag för trött för att vara vaken under dagen. Denna cykel repeterar jag varje dygn och har gjort i många år nu. Det spöklika ljuset har sugit ur mig varenda tanke och känsla. Jag har låtit mig själv urholkas. Numera är jag bara en farkost som sveper längs med alla andra. Det är inte vi själva som kör längre. Det finns inget tänkande bortom kollektivet, inga reflektioner. Våra chaufförer byter mellan våra radiokanaler så fort programmet börjar bli lite jobbigt. De tutar på varandra i ilska och frustration, det är deras enda kommunikation.

Ibland inträder en stoppsignal. Ibland tvingas vi stanna upp och se oss omkring. Små ögonblick då en annan doft kan smyga sig in genom AC:n och avbryta den sjuka cirkulation av tankeloopar som infekterats så till den milda grad att vi inte äger de själva längre. Detta hände mig när jag passerade poeten, fritänkaren. Min invanda marsch på motorvägen vi kallar livet gjorde halt. Jag dröjde mig kvar. Jag märkte inte ens att trafiken börjat röra sig igen.

Krossat glas på asfalten blandat med blod. Min första tanke är dimma, men ett andetag avslöjar brandrök. Någonstans långt borta hör jag barnagråt. Det låter som ett minne. En stark röst som i framtiden skulle bära fram de mest storslagna ord. Brandröken är stigen från min egen hud. Glassplittret har slungats ut ur mina ögon. Min chaufför ligger på gatan framför mig. Min rening i skärselden har inletts.

Ett uns av mänsklighet inträder i min medvetenhet. En välmenande hand har sträckts in i lågorna för att dra mig in i dagsljuset. Min omgivning rusar förbi mig tillsynes okontrollerad, men den är väldefinierad i rigida konstellationer av binära tal. Yrsel och illamående är bland det första jag förnimmer som pånyttfödd. Det är en hejdlös karusell som jag klivit av och sviterna känns i benen som är svaga och rädda för att gå för första gången utan stödhjul.

En hel dag förflyter då jag ser människorna omkring mig likt en snabbspolad sekvens. Rösterna är så avlägsna att det är likt en stumfilm. I min mobil finns det meddelanden, vänner som oroar sig över att deras förhållanden faller isär, att ekonomin inte går ihop. Mina egna meddelanden finns arkiverade i konversationerna och vittnar om prestationsångest och vilsenhet. Fast besluten stänger jag av mobilen och gömmer den i fickan. En blytung tingest som innehåller ett helt samhälles alla problem, men alla har glömt det enda relevanta. Alla har glömt det faktum att våra små problem som ackumulerats till enorma tyngder för allt och alla är så obetydliga inför faktumet att vår värld står på ättestupan. De sista skälvande dagarna inträder strax och varenda post-apokalyptisk roman blir snart en självhjälpsguide i hur man ska klara sig i denna nya sköna värld. Jag börjar skissa en text för att vidarebefordra poetens budskap, men detta är inte en text. Detta är ett upprop, detta är en mönstring, detta är en vädjan om att skrida till handling för världen går under!