K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Glashjärnan

Munnen mot det kalla stålet. Ett andetag skall forma dig. Näsa, ögon, öron kristallklara.
Transparent och skör. Av sandkorn på stranden är du kommen. Lugnt i deras avbild skall du
stöpas. Likt vågorna format strandkanten formas du av min obevekliga vilja. Yvigheten
försvinner och du slätas ut. Ingen skall få ta din reflektion ifrån dig. När jag format dig ska du
fyllas av sand. Kan man glasblåsa en människa?

Människans kranium så lätt att öppna. Evigheten där under så svår att greppa. Nomaden på
sanden placerad. Ta din tid att bekanta dig med dynerna. Allt är ännu inte riktigt i våg. Lova
mig entydigt att göra som jag befaller. Lev ditt liv under den brännande solen. Ytorna jag
givit dig är dina att utforska. Inget annat än symboliken av en tanke är vad du är men
samtidigt är du det största som finns, det enda som finns kvar i min värld. När jag med mina
ögon betraktar din sällsamhet sällar din själ sig till min ensamhet. Kliv nu fram så ska jag slå
på vattnet.

Morbiditeten i att lyfta korken ur kraniet är skrämmande. Ebb och flod kommer skänka lite
dynamik till denna kirurgiska precision. Nu återstår att se om några fotspår i sanden blivit
kvar. Tanken får antingen suddas bort ur minnet eller kommer den att leva kvar? Allt medan
vattnet sjunker i den varma sanden kommer ett svar snart att träda fram. Laborationen är
snart komplett. Låt mig utvärderat vad du har presterat min nomad. Ytan ligger slät när
vattnet drar sig undan och det är alldeles uppenbart att du har svikit mig denna gången.
Inom mig ligger misströstan som ett tungt regnfall, men vreden som ansamlas är likt
åskovädret som maskerats av regnet. Näven höjs för att lika snabbt sänkas igen och istället
finns där endast den tunga andningen. Käkbenen värker och jag märker att jag bitit ihop
igen.

Medmänskligheten förkastas så snabbt och enkelt när man blir en Gud i sin egna lilla galna
värld men när man ingen annan har känt på lång tid borde man bemöta den andre med den
öppnaste värme. Egentligen vet jag så väl att jag besitter kapaciteten att vara en snäll
människa så varför försöker jag ljuga för mig själv? Nu har nog förbittringen svämmat över
men vad skulle jag inte ge för att höra några stämband skaka om i luften. Tidens obevekliga
framfart rymmer inte min saknad. Att jag stannade för att bära vittne åt skulden som alla
andra flydde ifrån det var rätt men samvetet korrumperar mig. Länge kunde jag förkovra mig
i de djupaste skrymslena i mitt eget medvetande och kanske var det detta som fick mig att
börja reflektera över detta med tankens uppkomst och fall. Livet är ingen garanti för tankar,
än mindre minnet. Yrseln som kronisk pandemi är faktiskt fascinerande i det faktum att den
inte existerar. Idéerna som rusar genom mitt filter är tillräckliga för att få den mest stabile
jätte i obalans. Nachspielet har dragit ut på tiden och arbetet måste återupptas. Klockor
klämtar inte längre men solen stiger och sjunker fortfarande.

Moralen väger tungt likt kvarnstenar. En individ med munnen öppen, frågandes när änglarna
alla har lämnat planeten. När tiden kom var det svårt att slå vakt om att skyldiga likväl
oskyldiga och offer alla kunde flockas tillsammans på den nya arken men denna gången hade
de inte en aning om att Gud skulle följa med på färden. Tanken som inte blev kvar i sanden
visar hur snabbt de alla kommer att glömma. Autokratin över en död värld där
konversationerna har avstannat och rostat och täckts utav sanden under de upprepade
stormarna, det är mitt arv.

Så glad att se dig. Jag har saknat dig så mycket.
Ledstjärnorna har alla kallnat och den som blev kvar att bära vittnesbörden korrumperades
själv av absolutismen över det primitiva och det icke-befintliga. Läckaget i glaset där sand
och vatten i botten rinner ut kommer att kosta nomaden livet när tsunamin nu ändå sparat
hans liv. Ytterkanterna av finslipat glas kommer sprätta upp buken på honom. Inälvorna
kommer att grusas. Nomaden som tog en livstid att skapa blir ett minne blott och när mina
egna ben vittrat sönder kommer glashjärnan vara det sista som bestått. Klenoden jag gav liv
och form och glans med luften från mina egna lungor blir det sista som skapades på Tellus
och det skapades av samma ödesmättade andetag som dem som lade sig likt en varm kram
runt planeten och inte slutat trycka förrän den sprack, mot Silica för framtiden men den
förste Silicanen föddes på Tellus i dåtiden.

Min sterila älskare. En alldeles slät fasad men alldeles kall. När du föddes var du alldeles
glödgande varm men nu har glöden sedan länge svalnat. Tiden har runnit ut för oss. Alla
andra har begett sig av sedan länge och inga farkoster finns ännu kvar. Låt oss inte
misströsta. Lagda att vila kan vi finna en frid vi också. Ynkedom gör mig inte särskilt attraktiv,
jag vet det men när fågelsången sedan länge har tystnat är det lätt hänt att sinnet vandrar
iväg till beklagan för jaget vars sällskap inte sagt ett ord i sitt liv. I dina pupiller ser jag
bortom min egen reflektion men det finns inget där, inte ens en ödemark. Nöden tränger
ingen ängslan. Kether är tudelad.

Märkligt, mäktigt som en hopplös Gud i vansinne har de lämnat fönstret på glänt. En knuff
likt den vindpust som gav dig ditt hålrum och du är fallen från piedestalen. Nu finns endast
sprickorna kvar. Ta din tid min kära vän. Allt som varit har slagits i skärvor. Lås dig själv djupt
inne i sarkofagen. Likt barnen som aldrig lär känna gröna ängar. Ytterligheterna täcks över.
Idolatrin bryts upp. Nu närmar sig erosionen sitt slutmål. Kommen var dagen då pyramiden
steg i höjden.