K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Konstnären Anna Hulth har blivit beviljad K-pengar för sitt undersökande processarbete med den kommande boken “Två Timmar”, en berättelse om individsamhällets baksida och dess tuffaste dagar. I bokprojekt låter Anna konstfotot och ordet gestalta ensamhet och tvivel, ett personligt och undersökande projekt som innefattar ensamresor till naturområden i Västra Götaland.

I första delen av textserien som publiceras här på KulturUngdom fick vi följa med till projektets första stopp, Vrångsholmen. Stopp nummer två var i Ljungskile, och nu har vi kommit till Floda. 



Det är fortfarande mörkt när jag lämnar sängens trygga värme för den nollgradiga luften och mot nästa prövning för mitt bokprojekt “Två Timmar”. På pendeltåget möts jag av solljuset som reflekteras i den dagsfärska snön, jag ska inte åka så långt, knappt 30 min. Floda blir mitt tredje stopp för detta projekt.

Snön har tagit över landskapet, den ligger som ett stort gemytligt täcke. Under vinterhalvårets mörka tid så kan snön skapa något magiskt och ge nytt liv. Jag tar mig ut i skogen, pulsar fram i snön, jag känner att det temperaturen tillsammans med solens uppgång börjar närma sig plusgrader. Så det är tungt att gå i snön men det är ändå behagligt.

 Snön gör som sagt något med dessa mörka månader, den bringar lite ljus men den tillför också kylan som kan ta över en människokropp och avsluta dens liv. När jag tänker på ensamheten och projektet “Två Timmar” är det svårt för mig att undvika ämnet döden och hur ensamheten går hand i hand med den. Snötäcket får mig att tänka på människor i flykt från sitt egna mörker som virrat bort sig i snön och lagt sig för att vila och som låtit den kalla snön förvandlas till ett täcke. Ett täcke som för stunden fungerar som en trygghet. 

Ensamhet kan verkligen krama livslusten ur mig och jag vill i vissa stunder ge upp och bara sjunka ner i mitt egna mörker. Jag vill ge upp och tillåta mörkret och tomheten att ta över mig, jag vill inte leva, jag vill inte vara ensam med mina egna känslor. Min ensamhet känns ohållbar och omöjlig. Varje dag och ibland varje minut är en kamp, då vänder jag mig till naturen och skogen, försöker samla ihop mig och intala mig att det kommer bli bättre. Att ensamhetskänslorna inom mig kommer och går, att det kommer gå över men det känns omöjligt för stunden. Skogen ger mig energi och fungerar som en tillflyktsort, där jag bara kan vara, jag är ensam men jag är tillsammans med mig själv. Naturen får mig att reflektera över mitt liv och den upplöser det tjocka lagret av ångest i bröstet och jag kan lättare andas igen.

Snön tynger ner trädens grenar, den gömmer skogens år, dom åren som finns i jorden, i stenar, i träden och stigarna. Skogens alla berättelser. Berättelser, där allt går i cykler, hur allt återkommer, dör och återföds. Den berättar om att allt måste ta sin tid och att vi måste hjälpas åt för att klara oss. Snön kommer smälta och försvinna men den kommer också återkomma precis som ensamheten.


“Två Timmar” är ett långvarigt bokprojekt som planeras vara färdigställt maj 2020.
Konstnärens hemsida: http://annahulth.com/