K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Nedan förljer en text skriven av textilkonstnären Anja Fredell om sin utställning Tekhné. Utställningen har beviljats K-pengar och hänger på Textilmuseet i Borås 2-21 oktober och är grunden till Slöjdläger 2018 som ägde rum förra helgen. tställningen visar verk i olika hantverkstekniker som med en samstämmig estetik utgör en helgjuten kropp. Ledorden är insidans behov att komma ut i ett historiskt sammanhang.

Min process
Jag började med ett papper på 3x3 m, målet var att fylla det med färg och form. Det blev gräsligt kullar med silhuetter av kvinnor på som var omringade av mörkgröna granar. En psykedelisk himmel med stim av spermier och en orange sol i mitten. 

Men något blev bra, röda vågrörelser med vita prickar och vackra färgfält. Jag klippte isär bilden och sparade de delar jag tyckte om och kastade resten. Jag byggde en ny bild och skrev ut den på sidentyg. Den blev så lätt och vacker.  Då kom en vilja att ha motpolen, syskonet eller en spegling. Jag tuftade en matta i ull, lin och bomull. Den är tung och murrig. Att tufta är ett hårt arbete, man svettas, får träningsvärk i armar och händer. Det är högljutt, så i slutet av dagen när man tar av sig hörselkåporna befinner man sig i ett vakuum. Det var perfekt som motpol till det lätta tyget – till och med arbetet underströk det. Tyget och mattan ger mig båda förnimmelser av kroppens insida. Så jag tuftade ett ansikte för att ge personlighet till insidan. Någon som kunde stå för insidan, eller som iallafall gav en ledtråd.

Jag fortsatte med ett hudnära spår; växtfärgade mina gamla lakan som nästan är genomskinliga på vissa platser på grund av att min kropp tryckt mot dom så många nätter. Klippte ut former, fåglar, vedträn, kvinnor och hästar – många hästar. Byggde ihop bilder, en av dom är med på utställningen. En timme innan utställningen skulle öppna fick jag ett infall och klippte bort den övre delen av bilden. Formatet är bättre nu och jag kan stå för hierarkin i verket. Väven, åh väven. Jag känner en vördnad och på något vis släktskap till väven, kanske på grund av dess självklara närvaro i vår historia eller för att jag inte helt förstår mig på den. Går tillbaka till insidans färg, röd och sätter upp varp. Det här arbetet är av annan art, räkna trådar, dra på, solva, göra en sak i taget. Den färdiga väven viker jag ihop; låter den skapa hemligheter i sina veck och skyddar det med en glaskupa för att visa min respekt. 

Sen kom riksdagsvalet 2018 och jag läste Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis. Hopplöshet. Började skissa klumpar med människor inneslutna av svart – svarta hål. Översatte idén till broderi. Handbroderi var för långsamt – jag ville vara mer aggressiv, jag var ju arg. Satte mig vid symaskinen och gasade så mycket det gick i en vecka. Det svarta broderiet mot det vita tyget är stilla, det tittar på dig och på mig, medan mattan och sidentyget har en rörelse, ett flöde, ett liv.  Direkt till vänster när du kommer in hänger två små verk. De var de sista jag satte dit; jag behövde aktivera det hörnet, fånga in det. Bilden längst ner gjorde jag i en impuls. Utställningen kändes så duktig, som att jag försökte göra något jag inte menade. Den rosa tygbiten klippte jag till av något jag hittade bland museets sytillbehör. Jag mätte inte, jag bara klippte. Behövde göra något okonstlat, något som gjorde att jag tog tillbaka min process och ägde rummet.

Detta är en processutställning, ett undersökande.
- Anja Fredell  

2  4