K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Renée Tan har blivit beviljad K-pengar för sitt konstnärliga researcharbete under sin vistelse och praktik på konstorganisationen Institute på Provocation i Beijing. Materialet ska sammanställas och presenteras i en utställning i Göteborg under hösten 2018. Renée studerar för tillfället internationell kulturprojektledning på Kulturverkstan och har en bakgrund inom bildkonst.

K-Pengar är ett kulturstöd för alla i Västra Götaland mellan 13-30 år. Läs mer här.


180604 bejing 2  180604 bejing 3
Balansgång i Beijing – en förstudie till ett konstnärligt projekt
Det kan vara svårt att balansera reflektion och metod i konstnärliga processer. Det tycker i alla fall jag, som lätt riktar blicken inåt mer än utåt och vice versa. Inget av detta behöver nödvändigtvis vara fel, men i förhållande till det projekt som jag ska berätta om, är det av stor vikt. Jag vill berätta om mitt researcharbete i Beijing under våren 2018; min ingång, det som jag funnit, och vad jag ska göra med det framöver. Jag hoppas också kunna förmedla hur nya kontexter kan medvetandegöra reflektioner – något som för mig har varit väldigt värdefullt och som jag hoppas kan inspirera andra att göra detsamma.

Jag ska samla in material och inspiration till ett konstnärligt projekt som syftar till att reflektera över min upplevelse i Beijing. Utmaningen har varit och är främst, att försöka forma projektet så att det inte förlorar sin relevans utifrån min egen bakgrund, något som känns extra viktigt då jag endast spenderar fem veckor i Kina. Därför har jag valt att fokusera på ett researcharbete under den här perioden, en konstnärlig process som senare kommer att presenteras i Göteborg i form av en utställning. Under den här tiden har jag varit i nära kontakt med en konstnärlig verksamhet som inspirerat mitt sätt att arbeta. Därför tänker jag börja med att kortfattat beskriva det sammanhang jag befinner mig i.

Det finns ett flertal alternativa, självständiga konstorganisationer i Beijing som bedriver verksamheter utan att vara statligt registrerade. En statlig registrering i Kina innebär idag en övervakning som ökar risken för censur och restriktion. På en av dessa konstorganisationer bor jag. Där samsas internationella residenskonstnärer med lokala – både i arbetsstudion och i utställningsutrymmet, och kring det avlånga bordet förs ofta en aktiv diskussion som inte sällan problematiserar det politiska klimatet. Samtal och diskussion är också en central metod i mitt researcharbete, där jag genom möten med olika människor samlar information och inspiration.

Innan jag kom till Beijing och Kina hade jag olika idéer som, när jag väl var på plats, inte landade i något intressant. Det är lätt att generalisera en plats där du aldrig varit, speciellt en plats som tenderar att speglas fyrkantigt i media. Det är också lätt att bygga upp projekt som inte har tillräckligt mycket förankring, något som har varit och är problematiskt för mig eftersom jag spenderar så kort tid i staden. Därför kände jag redan första veckan att jag måste begränsa mig; fokusera på något som är möjligt att rama in och ta med hem. Styrningen av projektet bytte därför snart riktning. Det jag jobbar med idag grundar sig i en mer personlig situation där jag med hjälp av min erfarenhet i Beijing, försöker reflektera över kontextuell balans utifrån den research jag har gjort. Det är inte ett projekt som ska manifestera sanningar om Kina, den kunskapen besitter jag inte, utan ett försök till att förkroppsliga tankar om att vara människa, sprunget ur nya iakttagelser. Med min ingång till en konstnärlig verksamhet som problematiserar konstnärlig kontext känns det som ett spår som både står för sig själv, men också relaterar till den plats där jag befinner mig.

Folkrepubliken Kina är världens folkrikaste land med 1,4 miljarder invånare. Det är också det land i världen med flest övervakningskameror (där Beijing är staden högst upp på listan). 176 miljoner fungerande kameror fanns registrerade 2017, och en ökning till 626 miljoner beräknas år 2020. Det är ironiskt hur jag som besökare och nykomling i en hårt övervakad stad helt förlorar mig i dess myller av människor – det blir som ett gömställe. Jag är ytterst begränsad när det kommer till kommunikation, få talar engelska och när jag stapplande försöker uttala de meningar som står uppskrivna i min ordbok, kommer sällan budskapet fram. Jag ler, viftar med armarna och kan vara vem jag vill.

Vi lever i en tid där ångest med relaterade symptom blir – eller – känns alltmer påtagliga. I Sverige talas det om individualisering och personliga rättigheter, och min egen generation (90-talister) och de senare, har växt upp i ett klimat där självkritik triggas av det ständiga digitala flödet. Kina har liksom Sverige genomgått liknande förändringar. Dock har personliga plikter och sociala mål färgats av tradition och politik på ett mer påtagligt sätt. Jag blir särskilt nyfiken på idén om balans. Inom den omfattande kinesiska filosofin finner vi bland annat daoismen och idén om yin-yang, inom kinesisk politik kommunistiska ideal och kapitalistisk eftersträvan, och inom kinesisk sjukvård den aktivt använda traditionella medicinen (TCM, traditional Chinese medicine) som kombineras med västerländsk sjukvård. I ett så stort land som Kina, där kontrasterna lyser så starkt, har mitt intresse för relationen mellan kroppsliga och sinnliga uppfattningar av balans väckts och gett näring till funderingar. Jag tror att ett sådant ämne kan hjälpa en människa att avtäcka kontextuella strukturer, liksom individuella.

Tou yun betyder yrsel på mandarin, och är ett begrepp som ofta används för att beskriva ångestrelaterade symptom. Det har en tydlig fysisk koppling, vilket inom TCM också kan ha en fysisk förklaring. Den emotionella- och fysiska kroppen är starkt förenade med varandra och kan påverka en människas hälsa. När en av kropparna försätts ur balans rubbas den andra vilket kan resultera i en känsla av yrsel.

Shenjing shuairuo, som betyder neurasteni eller nervsvaghet, är en annan beteckning av tillstånd som används i Kina. Det anses vara en mer kulturellt acceptabel diagnos som undviker den sociala stigmatiseringen som följer på en diagnos som mental störning. När jag hör mig för med människor i min omgivning berättar de om hur ett besök hos en psykolog gärna undviks då det förknippas med mental sjukdom. Mental sjukdom kan lätt förknippas med något obotligt – det är helt enkelt något fel på dig.

Dessa tillstånd kan ofta manifestera disharmoni och en protest mot kontextuella strukturer, oavsett kontext. Hur vi talar om vår hälsa berättar mycket om den situation vi lever i. De ord som tillämpas berättar om vilka användningsområden som anses vara aktuella. Ibland kan också bristen på träffande uttryck styra hur vi känner inför något, liksom hur det motsatta kan lägga grunden till självuppfyllande profetior. Uttryck som tou yun och shenjing shuairuo berättar om tillstånd som är mer svårkopplade till egenheter och identitet. Det kan både inge hopp, men också väcka tankar om tydliga normativa ramar kring vad som anses vara acceptabelt.

Jag besöker Beijing Mindfulness Center efter att ha blivit rekommenderad av en vän som delvis jobbar där. Vi samlas under två timmar för samtal och meditation, och talar om skillnaden mellan att fokusera på narrativa upplevelser och upplevelser i stunden. En av centrets instruktörer, berättar hur hon använder sig av något som hon kallar för ”ankare” i vardagen för att påminna sig själv om att inte fastna i det som varit eller i det som ska hända. Hon menar att det bygger upp illusioner och känsloladdningar som inte är sanna för stunden som vi befinner oss i. Mindfulness är en lära som kombinerar buddhistisk och kognitiv psykologi, österländsk och västerländsk filosofi, och känns därför relevant för mitt researcharbete. Vi blir under sessionen uppmuntrade att stanna upp, reflektera kring stunden och förankra våra känslor i narrativet – på så vis ska vi kunna fokusera vår energi på det som är händer där och då. Genom denna metod ska vi kunna finna en balans och nå en förståelse kring vad som påverkar oss och på så sätt bli mer närvarande.

Det känns både befriande men stundtals ensamt när jag bedriver självständigt researcharbete i en stad där människor rör sig mer i grupp än på egen hand. Särskilt märkbart tycker jag att det blir när jag går ut för att äta på någon av de många restaurangerna. Det är billigt att äta ute i Kina, och det är en social angelägenhet där du tillammans med ditt sällskap delar på många och stora portioner mat. Efter bara några dagar i Beijing, trängs take away-lådorna med gårdagens rester, i mitt kylskåp. Också de konstorganisationer som jag är i kontakt med belyser hur offentlig gemenskap tar stor plats i det kinesiska samhället. Jag upplever att de är mer beroende av samarbeten än vad de svenska är, då de sistnämnda stöttas av statliga medel, medan flera självständiga kinesiska verksamheterna försöker undvika statlig inblandning. Jag talar med flera konstnärliga organisationer, gallerister på kommersiella gallerier, individuella konstnärer, konststudenter, curatorer, en sociolog och en kulturambassadör. Offentlig konst ska vara statligt godkänd och gärna främja ett statligt intresse – individen ska främja kollektivet. Också networking i Kina är oerhört viktigt. För att synas i världens folkrikaste land måste du också jobba för att påminna andra om din aktualitet. Dessa ideal står i kontrast till Sveriges relation till den oberoende individen, där välfärdssystemet vill möjliggöra medborgarnas val att vara fria från varandra. Men i indivualiseringens Sverige föds också lätt ensamheten där blicken borrar sig inåt. Balans är, och förblir för mig, en sviktande våg där jag med hjälp av motpoler försöker förstå mig själv och mitt sammanhang bättre.

Jag hoppas att min konstnärliga tolkning kan väcka tankar kring vad vi har för relation till balans och ifrågasätta den. Jag har dels jobbat med rörlig bild, där jag har filmat ögonblick som reflekterar över erfarenheter av balans i chorus, samt förberett produktionen av övriga verk. Ett objekts användning, traditionella laddning och symboliska värde spelar en central roll i visualiseringen av arbetet. Som det ser ut nu kommer utställningen att bestå av två skulpturer, ett videoverk och tre målningar. För att berätta om kontextuell balans kommer verken att presenteras utifrån ett narrativt perspektiv. Detta för att understryka frågor som "när stannar vi upp och gör avvägningar”? Vi erfar, vi tolkar erfarenheterna, vi lokaliserar dem i oss själva för att sedan reproducera dem. Men mönster är inte balans och det är svårt att avgöra var vi placerar våra fötter. Utställningen planeras till hösten 2018, var återstår att se.

Renée Tan