Web
Analytics

Krönika: En krönika om kärlekens dramaturgiska kurva

Augusti.
Sluta fråga hur jag mår när du mycket väl vet att jag inte haft ett eget mående på ett halvår. Om du mår dåligt, hur kan då jag må något annat än dåligt? Du brukar fråga vad jag menar när jag säger att du redan vet svaret på frågan hur jag mår. Det är bara är att känna efter själv, brukar jag svara när du frågar och då undrar du vad jag menar.

Men det jag undrar är vad du menar. Hur kan du undra? Hur du inte kan fatta att jag inte längre vet vem jag är eller vad det innebär att må?

Jag försöker verkligen känna efter när du frågar men jag förstår inte exakt vad mitt eget mående skulle baseras på. Jag har aldrig mått så dåligt som när du var inne på snapkartan klockan 15 men inte svarade mig förrän 16.27 för att du var arg på mig. Det är den enda sortens dåligt mående jag känner till. Och jag har aldrig mått så bra som när du fick det där jobbet du drömde om. Jag kommer aldrig kunna bli gladare över ett jobb jag själv får, kommer aldrig kunna känna så starkt för något som drabbar någon annan än dig.

Mars.
Han har varit min i ett år och det är inte många sekunder på det här året vi varit ifrån varandra. En gång var han borta en hel kväll och jag är ganska säker på att jag höll på att bli galen på riktigt då.

Jag blir ärligt talat vansinnig när jag tänker på att jag levt ett liv innan honom. Vilket slöseri det var med dagar, veckor och år när jag levde utan honom och vetskapen om hans existens. Jag försöker tänka framåt – att det viktiga är att vi är tillsammans nu och att vi får spendera all framtid ihop. Att alla mina kommande sekunder och dagar ska spenderas med honom. Men det är svårt att inte bli knäpp av alla tankar och av skilsmässostatistiken.

Augusti.
Jag och min bästa kompis sitter i soffan och skrattar så mycket att jag redan känner träningsvärken bildas i magen. Hon råkar spotta sitt vin rakt ut flera gånger, vätskan liksom rinner genom gluggen trots att hon försöker stänga munnen. Det blir fläckar i soffan, i den han tyckte vi skulle köpa när vi flyttade in. Då tyckte jag att det var världens finaste soffa, jag sov i den hela första veckan. Jag tror jag tyckte att den var fin för att han tyckte det.

– Var är han ikväll då?

Jag rycker till när hon ställer frågan. Behöver tänka länge. Vi bor ju ihop, han och jag. Han har berättat att han inte ska vara hemma ikväll och det är ju därför jag bjudit över min bästa vän.

– Jag vet faktiskt inte, svarar jag.

– Du vet inte?

Nej, jag vet inte var han är ikväll. Och fram tills nu har tanken inte ens slagit mig.

December.
Vi är på museum. Vi håller handen och har på oss lång svart kappa, för det tycker vi att man ska ha på museum. Vi är ett kulturellt och allmänbildat par som tycker bättre om att gå på museum om lördagsförmiddagar än att äta bakispizza i soffan. Vi är ett tryggt par och allt är bra vanligt och självklart.

När vi svänger in till utställningens sista rum får jag syn på honom. Han har svart skinnjacka på sig trots att det är iskallt ute. Han har inga solglasögon men det känns liksom som att han har det, det hade hört till hans person. Jag låter min hand långsamt glida ur min killes, vill inte att skinnjacke-killen ska se att jag är upptagen. Vill inte att han ska se att jag är en kulturtant med sambo för det var inte den personen jag var från början, och kanske är jag egentligen inte den personen nu heller. Kanske har jag aldrig varit den personen jag varit med honom.

Januari.
Han frågar om det är för att jag träffat någon annan. Jag säger att det inte är det, jag har inte träffat någon. Och det är sant. Det är bara det att jag gått och fantiserat om ett liv med varenda man jag sett de senaste månaderna. Hur skulle jag och han som köpte kexchoklad på Pressbyrån inreda vårt hem? Vilka filmer skulle jag och min crossfit-tränare se om fredagskvällarna? Skulle jag och killen vid brödhyllan på Ica ha samma syn på uppfostran den dagen vi får barn?

Han frågar varför, jag säger att jag inte vet. Han frågar vad det var som gjorde att jag slutade vara kär och jag säger att jag inte vet. För jag kan faktiskt inte själv begripa att allt kärlek egentligen är, är en dramaturgisk kurva som är förutbestämd och skriven av en annan. Allt var bara en kemisk resa som tog slut trots att jag inte ville det.


Ellinor Persson


Då: Rory Gilmore
Nu: Lorelai
Sen: Emily <3
Motto: Skratta åt det så löser det sig

Taggar: Krönika