Krönika: Ett frö

Dagarna smälter samman för mig. Det har de gjort under hela pandemin. Jag kliver upp, dricker mitt kaffe och äter mina knäckebröd. Sätter mig framför datorn och jobbar i åtta timmar. Det snöar utanför fönstret. På eftermiddagen tar jag en promenad runt kvarteret, diskar och äter kvällsmat framför Netflix. Jag gråter ibland. Eller, faktiskt ganska ofta. Det ligger ett litet frö av sorg inuti mig och gror. Sorgen har nog egentligen inte med pandemin att göra, men den fick tillfälle att växa då.

En vän har försvunnit, hon bara slutade höra av sig en solig dag. Tiden gick och långt senare skrev hon att jag inte var den vän hon behöver. Och jag saknar henne varenda dag, följer henne på Instagram och ser att hon har blivit någon ny. Jag och min sambo lever tätt inpå varandra, vi har aldrig levt så tätt som nu. Vi sitter nära varandra i soffan och ser på Antikrundan och På spåret. Fastän vi redan sitter nära, längtar jag efter att flytta mig ännu närmre honom.

Hos människor omkring mig sker förändringar. Min bästa vän har köpt ett hus för flera miljoner. En annan vän väntar barn. De har agerat, fattat stora livsavgörande beslut. Jag undrar hur de gör, hur de vågar? Jag känner nämligen mest att någonting tar emot. Hur mycket jag än vill röra mig är det någonting i mig som säger stopp.

Jag dricker alldeles för många koppar kaffe. Säkert fem stycken en regnig förmiddag, och hoppas naivt att någonting i mig ska hända. Att det ska växa fram ett tempo, en högre växel. Det gör det inte. Bara ett galopperande koffeinhjärta som jag får försöka lugna. Så är jag tillbaka på ruta ett igen.

Jag vill ju lära känna den där nya som min gamla vän har blivit. Jag vill flytta mig närmre, närmre min sambo i soffan. Men jag vet inte hur jag ska göra; jag tar ett steg framåt och sedan två tillbaka.

Och det finns ingenting som jag kan skylla på. Jag har det bra; ett jobb, en fast inkomst, ett fint hem, sambo, vänner, familj och noll trauman. Jag mår bra. Kanske är det så att sorgen grundar sig i en passivitet. Att jag står passiv inför relationer, förändringar och beslut. Jag står och trampar. Livet, kan du hjälpa mig, kan du svara mig på frågan: vart är vi på väg?

Åldersnoja har jag också. Jag fyllde år nyligen, tjugoåtta år. Det var klarblå himmel den dagen, inte ett enda moln. När jag var yngre var det svindlande att tänka att jag en dag skulle fylla tjugoåtta år. När jag var yngre hade jag en bild av vem jag skulle vara nu. Den bilden har målats om.

Aldrig tidigare har jag varit så självmedveten, och trots det flyter jag bara omkring. Och egentligen är det väl ingenting fel med att flyta runt. Vissa verkar trivas med det. Jag gör inte det. Men just nu trivs jag inte heller med att agera och fatta de där läskiga besluten. Kan jag få bli tjugofyra och handlingskraftig igen?

Det är rörelsen som betyder någonting. Man kan befinna sig på samma plats, promenera runt i samma kvarter. Men det är känslan av att man rör sig framåt som är viktig. Att man väljer sitt liv själv, iallafall några pusselbitar av det. Att känna att man vet vad man vill, vart man vill ta vägen, att äga sina egna handlingar. Att vara den personen man vill vara.

Dagarna smälter samman för mig, det har de gjort under hela pandemin. Idag kommer att smälta ihop med imorgon. En sval vårkväll kommer att smälta ihop med en varm sommardag. Kanske, är det fler än jag, som också känner så här just nu?

Martina Sandström

Då: Hybris
Nu: Ambivalent
Sen: Fuck it! 
Motto: Oavsett om du oroar dig eller inte kommer resultatet att bli detsamma.