Krönika: Dubbelmoralen

Under de senaste veckorna har vi stått inför krig i Ukraina och det är förödande för oss alla runt om i världen hur människor i Ukraina påverkas av Putin och hans onda planer. En galen person som gör oss alla galna. Vi har full sympati med ukrainarna och vi står upp för deras rättigheter. För det är en enkel sak som vi som människor borde göra. Att ha sympati och empati för varandra. Det jag har lärt mig av livet är att människor som förstår smärta även förstår smärta hos andra. Krigets smärta, att förlora ett hem, nära och kära, och att fly för att hitta ett nytt hem.

Det som händer i Ukraina väcker känslor hos många, särskilt de som är flyktingar och migranter på grund av krig. Som ett resultat av människor som Putin och många andra idioter som har makten i världen och förstör freden i sina länder eller andra. Vi står upp för människor som är drabbade av denna orättvisa som orsakas av krig och som tar årtionden för att läka. Vi blir både psykiskt och fysiskt påverkade och vi kommer aldrig att vara den person som vi var innan.

Men vi ska inte bli chockade av nyheten. Det är inte första gången som Putin är ansvarig för krig i ett annat land. Historien upprepar sig. Putin har stött regimen Bashar al-Assad i Syrien militärt. Han ligger bakom varför många syrier förlorade sina hem och flydde från landet för att få skydd. Vi bör inte glömma hur ryska piloter bombade civila områden 2015, i förorter till Damaskus, den antika staden Aleppo och andra syriska städer, om och om igen. Och nu, 2022, förvandlar han Kiev till ett Aleppo. Den 2 mars skrev Martin Choluv för The Guardian att “In the years since Putin intervened in Syria in 2015 to save the regime of Bashar al-Assad there had been countless examples of Russian attacks on civilian sites – schools, bakeries and hospitals – all of which had met meek responses from global leaders and drawn scant attention from war crimes prosecutors.”

Vi kommer inte att glömma vad Putin har gjort och vi kommer inte att förlåta. Men vi är också traumatiserade av hur världen reagerat på denna katastrof om vi jämför den med 2015. Hur Europa behandlade flyktingar från Syrien och Afghanistan då jämfört med hur Europa idag svarar gentemot flyktingarna från Ukraina. 2015 var Ungern ett av de första länderna i EU som stängde sina gränser, de flyktingar som korsade dess gräns behandlades allt annat än vänligt. Men det var då, nu läser jag hur att ett av Ungerns största hotell öppnas upp för flyktingar från Ukraina för att erbjuda gratis boende och mat. Ungerns premiärminister Viktor Orbán sa att ukrainare som anländer till Ungern kommer till en "vänlig plats".

Independent Australia skriver att Polen visar på det mest oerhörda exemplet av nationalistisk rasism. Dess regering, vars land gränsar till Ukraina har varmt välkomnat traumatiserade ukrainare bara månader efter att ha avvisat afghaner. Om dessa glasögon inte var tillräckligt dåliga att bära så kan det adderas att polska nationalister har sökt upp POC-personer bland flyktingarna som flyr Ukraina och attackerat dem med våld.

Snälla säg inte att det inte är dags att jämföra eller prata om detta. För den situation som vi står inför nu kan jämföras med det förflutna. Flyktingarna från Ukraina beskrivs som civiliserade, de klär sig som “oss”, de ser ut som “oss”. Det är traumatiserande att läsa om och bevittna hur det har varit svårare för svarta eller POC-människor att lämna Ukraina och inte få komma på tågen. Snälla säg inte att det inte är dags att jämföra, eftersom jag såg hur de jämförde hudfärg för att prioritera människors liv. Jag får ont i magen av att se detta.

Bulgariens premiärminister Kiril Petkov gjorde en distinktion mellan de som flyr från Ukraina och andra."These people are Europeans", sa Petkov, "These people are intelligent, they are educated people. ... This is not the refugee wave we have been used to, people we were not sure about their identity, people with unclear pasts, who could have been even terrorists ...".

Vi måste prata om det här nu. Eller ska vi vänta på ett nytt krig och en annan katastrof i världen för att kunna prata om detta? Historien upprepar sig eftersom vi inte har lärt oss hur och vad vi ska prata om. När ska man svara och när man ska agera.

Återigen är vi migranter traumatiserade över hur världen, och särskilt EU och USA, har reagerat på kriget i Ukraina jämfört med andra krig som pågår i Afrika och Mellanöstern. I Etiopien, Algeriet, Syrien, Afghanistan, Burkina Faso, Irak, Palestina, Yemen med flera. Hur de tog ansvar för flyktingar från Ukraina och gav dem ett stort välkomnande. Så frågan är, behöver vi verkligen flyktingläger? Måste människor stanna i hemska situationer i flyktinglägren om vi kan lösa situationen genom att ta ansvar, likt i Ukraina? Det är krig i Europa, och då finns det plats för mänskliga rättigheter och öppna gränser. För så länge som kapitalism och rasism existerar kommer vi migranter och flyktingar från Afrika och Mellanöstern inte möta någon fred. Vi följer bara samma traumatiserande väg även om våra kroppar överlevde när de kom hit till detta Europa. Och vi är fortfarande i krig i vårt huvud eftersom vi är trötta på dubbelmoralen. För kriget kommer att fortsätta att stanna hos oss.

Jag måste nämna att jag kommer från Iran där det inte finns något krig och anledningen till att jag lämnade mitt land inte handlar om krig. Men det jag skriver kommer från åratal av att ha träffat och arbetat med flyktingar i både mitt yrkes- och privatliv. Jag har lyssnat på deras berättelser och röster och min frustration kommer från medvetenheten som jag har fått efter att ha träffat många flyktingar från olika länder och olika bakgrunder. Jag tror att oavsett vilka vi är har vi ett ansvar. Att både läsa på för oss själva och andra om relevanta och viktiga ämnen. Jag tror att vi måste tala ut om dubbelmoralen när det gäller flyktingars rättigheter nu.

Människor är människor. Mänskliga rättigheter är mänskliga rättigheter. Inget annat ska påverka hur vi behandlar varandra när det kommer till mänskliga rättigheter. Historien kommer inte att glömma hur migranter stod inför en "dubbelmoral" när det gäller flyktingars rättigheter. Om vi letar efter förändring är det dags nu.

Atoosa Farahmand

Då: Har arbetat i kulturinstitutioner som projektledare, konstnärlig ledare, koreograf och konstnär sedan jag kom till Sverige som flykting.
Nu: En multidisciplinär konstnär och kulturarbetare.
Sen: Framtidsvisionen är att etablera ett nätverk och ett fysiskt utrymme där de ohörda berättelserna och rösterna inom konstvärlden kan ta plats.
Motto: "Ju mer du vet, desto mer inser du att du inte vet."

Besök gärna min webbplats: www.atoosafarahmand.com