Web
Analytics

Krönika: Tack yogan

I höstas stod jag utanför ett yogacenter i centrala Borås. Jag hade anmält mig till en nybörjarkurs och skulle snart vara med om första passet. Jag var lite nervös, jag hade höga förhoppningar. Trodde och hoppades att detta kanske skulle kunna bli min grej, att jag äntligen skulle hitta mitt sätt att röra på min kropp. Jag försökte skaka av mig nervositeten och klev in i lokalen.

Yogacentret var helt nyrenoverat, med mjuka heltäckningsmattor i varenda sal, skira gardiner framför fönstren, dimrad belysning och genom lokalen kunde jag ana en särskild doft av någonting, kanske rökelser? Jag hälsade på yogainstruktören, de andra deltagarna och rullade ut min matta längst bak i salen. En stund senare hade jag genomfört ett hathayogapass, och det kändes litegrann som en förälskelse.

Under större delen av mitt liv har rörelse och träning varit någonting som jag inte har haft en helt enkel relation till. Jag har ofta känt en besvikelse inför mig själv. Jag har känt mig obekväm i de flesta omklädningsrum och träningshallar. Jag har jämfört mig med andra under idrottslektionerna i skolan, på gymmet, i simhallen, you name it. Jag är ingen tävlingsmänniska och har inte förälskat mig i någon sport.

Instruktören inleder alltid yogapassen med att säga att i det här rummet sker ingen prestation. När man yogar ska man i första hand fokusera på sin andning, helst blunda, känna efter och bara vara i kroppen. Man sträcker ut och stretchar kroppen, men utsätter den inte för smärta. Det får ta den tid det tar för kroppen att kunna genomföra en position.

I yogasalen får jag lov att bara vara. Jag behöver inte prestera, det handlar inte om att tävla, att vinna eller att vara duktigast. Och jag blir aldrig uppmuntrad att vara kritisk mot mig själv, eller att direkt utmana mig själv. Tvärtom så uppmuntras jag att andas, lära känna min kropp och att lyssna på den.

Nu låter kanske allting lite rosenskimrande. Men en helt enkel förälskelse har det inte varit. Jag är ju van att prestera. På jobbet, när jag pluggar, när jag skriver, och i många andra sammanhang. Så att inte tänka på prestation är liksom främmande för mig. Under passen behöver jag gång på gång påminna mig själv att tänka om. Därför har yoga blivit ett helt nytt sätt för mig att utöva rörelse och träning på. Och jag har kommit på mig själv med att längta till passen. Jag måste upprepa det – jag längtar! Så har jag aldrig känt förut.

Jag önskar att jag hade upptäckt detta tidigare. Tänk om jag hade haft yoga på schemat redan i högstadiet, eller gymnasiet? Hade jag kunnat använda mig av de verktyg jag har hittat nu, redan då? Jag säger inte att alla trivs med yoga eller meditation, jag förstår att många människor behöver intensiv träning, utmaning, sport eller tävling. Men jag tror att yogan kan vara ett komplement för vissa, för oss som inte har hittat hem i den träning eller i de sporter som vi är vana vid att utöva.

Nåväl, yoga eller inte. I slutändan handlar det väl om att hitta någonting som passar en själv, om man vill hitta det. Oavsett om det är yoga, fotboll, spinningpass, promenader eller taekwondo. Men jag är glad att jag har hittat just yogan, att jag fick hitta någonting alls, efter alla år av en skev relation till träning.

Så tack yogan. För att du har gett mig nya perspektiv, för att du har gett mig ett nytt sätt att se på, och att vara i, min kropp. För att du hjälper mig att varva ner. För att du påminner mig om att andas. För att du är en paus i min prestationsbaserade tillvaro. Tack yogan, för att du ger mig någonting att längta till.


Martina Sandström

Då: Hybris
Nu: Ambivalent
Sen: Fuck it! 
Motto: Oavsett om du oroar dig eller inte kommer resultatet att bli detsamma.

Taggar: Krönika