Web
Analytics

Poesi: Jag och Billy P.

Här möts stigarna igen
här är jorden den
mörkaste bruna jag någonsin sett
det växer som bäst där det dött som mest
här växer det mycket

min mors hus rör sig i cykler skam och förlåtelse
och utanför varje fönster ser jag vålnader och änglar
min mor pekar ut mot dom en dag och frågar
"är det så här du vill att ditt liv ska vara?"
men sen så såg hon dom aldrig igen
eller låtsades i alla fall aldrig om det

i hennes rabatter växer rosor och iris
på sommaren då dimman lägger sig över berget
då himlen ibland kommer så nära mig att jag nästan kan ta på den
och hela dess gråhet omsluter mig och flyter in i mig
mina lungor täcks av dagg

det var detta jag tänkte på när jag satt på Sankt Görans
en eftermiddag i April
solljuset var orange
en pojke jag aldrig riktigt kunde älska satt bredvid mig
jag pekade på solen och frågade honom
"är det så här jag vill att mitt liv ska vara?"
och jag gick därifrån med sex piller
ögonen täckta av linoleumgolv

i min mors trädgård växer lavendel och örter och det är ständiga kafferep
jag sitter på min stol och tänker på den inneboende ondska som finns i att vara människa
åskmolnen samlar sig över oss och jag säger att jag nog inte klarar av att vara en del av detta längre
och hon säger att vi alla måste lära oss att leva med oss själva
att vi alla är sätten på vilka vi lär oss att leva med oss själva

här möts stigarna igen
en man stannar mig på gatan en dag
och frågar om jag såg kometen
jag svarar att jag inte gjorde det och han sa
"den flög över husen precis, den var stor"
och jag ler och han skrattar och då skrattar jag också

Taggar: Poesi