Web
Analytics

Krönika: Om att leva i bilderna

Jag ägnar mycket tid till att fantisera. Till att dagdrömma. Och att försköna tillvaron. I mitt huvud kan jag måla om verkligheten med fler färger, med längre och vidare penseldrag. Detta har jag gjort sedan jag var barn, egentligen så länge jag kan minnas – och för det mesta är det helt fantastiskt.

I bilderna som jag målar upp kan jag få vara någon annan, någon bättre, unna mig sådant jag inte känner att jag kan i verkligheten. Mod att tatuera mig och klippa en gardinlugg. En garderob fylld av kläder jag inte har råd med. Jag kan jobba med någonting helt annat, ha en kandidatexamen i något spännande ämne och inte alls vara urusel på matematik. Jag kan vara en fullfjädrad sångerska med absolut gehör. Prata flytande bulgariska och ryska. Bo i min drömlägenhet med ett funkiskök och ha all tid i världen att läsa böckerna som står i bokhyllan. Jag kan vara den perfekta flickvännen, kompisen och dottern. Alla mina nära och kära mår bra.

Där, i dagdrömmandet, kan jag ju få styra vad som händer. Allting är förutsägbart och allting är enkelt. Kanske lite fånigt, men så är det. Jag kan bestämma hur allting börjar och hur det slutar. Det gör det både lättare och roligare att leva där i bilderna som jag själv har målat upp, än i verkligheten. Där är det ju mer eller mindre omöjligt att kontrollera någonting, och så väldigt lätt att bli besviken när saker inte blir som man önskar.

Men på sistone har jag tvivlat på om detta verkligen är bra för mig. Kommer jag må bra av detta i längden?

Att dagdrömma är ju inte särskilt produktivt. När jag kliver bort från verkligheten en stund så missar jag ju vad som händer där och då. När jag sedan återkommer så har den fyllts på med nya utmaningar utan min vetskap och blir ännu svårare att hantera. Är mina stunder av dagdrömmande, mina bilder, verkligen värt det?

Jag har försökt att sluta upp med detta. Försökt påminna mig själv om att vara här och nu. Jag har hört att meditation ska vara bra för att lära sig bli mer närvarande, men jag har misslyckats med de flesta meditationsrutiner jag har påbörjat. Jag har försökt distrahera mig med sådant som kräver koncentration, ägnat mig åt roliga saker så inte tankarna vill vandra iväg.

Men what to do, det sitter i min ryggmärg. Då och då bara händer det, utan att jag hinner tänka efter; jag dagdrömmer iväg och målar bilder, kliver in i dem och där känner jag mig trygg. Sen möts jag av verkligheten igen och den är rätt blek i jämförelse. Du som läser detta – du känner säkert igen dig.

Vad har jag kommit fram till här nu då? Jag vet inte riktigt. Är det klokare att lägga penslarna på hyllan och spendera tiden som går åt till dagdrömmandet, till att faktiskt acceptera verkligheten istället? Eller kanske kan detta få vara okej, kanske är det bara ett sätt för mig – och dig? – att ta sig igenom livet?


Martina Sandström

Då: Hybris
Nu: Ambivalent
Sen: Fuck it! 
Motto: Oavsett om du oroar dig eller inte kommer resultatet att bli detsamma.

Taggar: Krönika