Web
Analytics

Krönika: Kan jag få tillhöra..?

Kan jag få tillhöra både småstadslunket och storstadspulsen? 

Jag tänker ibland tillbaka till skrivarkursen på folkhögskolan i Stockholm. När kurskamraterna inte förstod varför karaktärerna i mina texter suktade efter Chicken Nuggets. Ungdomar nuförtiden vill väl ha sushi? Och jag fick förklara att de här karaktärerna lever inte inom tullarna. Mina texter utspelar sig någon annanstans. I en liten ort som stockholmarna aldrig har hört talas om. En plats där fälten är gröngula, där det regnar mest jämt, luktar koskit och somrarna är torra.  
– Sa du Falkenberg?  
– Nej, Falköping sa jag.

När jag växte upp brukade jag längta bort. Ju äldre jag blev, desto starkare kände jag att min hemort inte var för mig. Jag ville inte lunka fram på tomma gator, sjunka ner i en soffa eller leva det goda livet. Jag var rädd för att missa allt det där som hände någon annanstans. Jag ville rusa framåt och lyfta blicken och se någonting nytt, någonting föränderligt, bli inspirerad. Bli någon annan.   

Min dåvarande rumskompis och jag satt vid köksbordet hemma i förorten söder om söder. Drack bubbelvatten, scrollade Instagram. Jag såg att en gammal klasskompis från högstadiet hade köpt hus, bil och hade en bebis på väg.   
– Sådär är det väl i småstaden. Folk där skaffar barn tidigt, för de har inget annat för sig än att knulla, sa rumskompisen.   
För en stund är allting som bortblåst, jag hamnar i försvar. Hon vet inte vad hon pratar om. Jag säger bestämt att det stämmer inte. Och min gamla klasskompis verkar dessutom lycklig.   

Ingen annan får prata illa om Falköping, eller om dem som bor där. Visst, jag har gjort det själv flera gånger. Men det är skillnad när någon annan gör det, någon utomstående.
I storstaden fanns allting jag drömde om: kultur, shopping, utbildning, utveckling, trender, framtid, nya vänner. Men när jag kom dit förstod jag att småstaden också är en del av mig. Där finns ju min familj, där finns min barndom, där finns trygghet. Kan jag få tillhöra både småstadslunket och storstadspulsen? Går det att sudda ut gränserna?   

När jag bodde i Stockholm var jag tjejen från landet, när jag kom hem till Falköping var jag hon som pratade stockholmska. Kommer jag alltid att brottas med dessa dubbla känslor? Kommer det att komma en dag då jag känner mig fri?  

Ibland tänker jag tillbaka på skrivarkurserna i Stockholm. På att jag fick uppleva det där som jag hade drömt om. Att jag fick rusa fram. Jag tänker också på resorna hem till småstaden, lugnet, när jag behövde en paus. Vilken lyx man har ändå.


Martina Sandström

Då: Hybris
Nu: Ambivalent
Sen: Fuck it! 
Motto: Oavsett om du oroar dig eller inte kommer resultatet att bli detsamma.

Taggar: Krönika