Web
Analytics

Krönika: En krönika om systerskap och om att klubba efter en pandemi

Mitt hjärta dunkar i takt med musiken och trots att jag inte vet något om att ha tinnitus är jag säker på att det är så här det känns. Det liksom piper så långt inne i örat att jag tror att det kommer inifrån, men mellan pipen hör jag att min kompis skriker att hon minns.

“Minns vadå?!” skriker jag över huvuden som hoppar i takt med musiken. “Hur det känns att leva, fattar du väl!” En låt av Kanye West sätts på och min kompis försvinner in i havet av människokroppar. Jag står kvar och tänker att jag också hade glömt.

Jag hade också glömt men nu minns jag. Nu minns jag känslan av att huvudets enda tankar är hur jävla bra låten är, hur äckligt tequila är och hur gott det ska bli med chrispy no chicken sen. Jag minns hur det är att inte tänka på att det är onsdag och att föreläsningen börjar tio imorgon, och framför allt hur det känns i själen att befinna sig i ett hav bland andra människor. Någon sorts sorg sköljer över mig när jag tänker på att jag blivit bestulen på det här, att jag under åren jag aldrig får tillbaka gått miste om det här. Inte en enda gång fick jag gå på klubb som tjugoåring och den tanken gör mig rasande, men precis när jag är som argast dyker min kompis upp ur folkmassan och drar med mig till rummet med svensk hip-hop. Jag tänker att det enda som betyder något måste vara att jag är här nu. Att vi får vara här nu.

Hand i hand skrattar vi oss förbi människorna i toalettkön och trillar in i några tjejer som står och sminkar sig. På spegeln har någon skrivit A+E med läppstift och jag undrar om den som skrev det gjorde det ikväll eller innan klubben stängde. För om det skrevs för ett och ett halvt år sedan är A och E med all säkerhet inte tillsammans längre och det vore synd för jag vill att de fortfarande ska vara tillsammans. En tjej i klackar står lutad över papperskorgen och hennes kompis står bakom och håller upp håret. De skrattar så att de håller på att kissa på sig och inifrån ett av båsen ropar en tjej att hon borde spy i toan istället. När tjejen i klackarna spytt klart erbjuds hon tuggummi, tvättar sitt ansikte i vasken och sedan frågar hon om hon borde svara killen på snapchat. Det är en kollektiv fråga, en fråga till alla som befinner sig inne på toaletten. Tjejens vänner skriker nej allt vad de kan och jag skriker också nej för jag vet att svaret är nej. Tjejen skrattar och stoppar ner mobilen i fickan så att vi alla ska förstå att killen inte kommer få sitt svar i natt. Sedan stoppar hon in en snus under läppen och räcker dosan till mig innan vi springer ut på dansgolvet, och jag hinner tänka att det är det här jag saknat mest.

I natt är mina bästa vänner tjejerna jag nyss mötte på toaletten och jag tänker på alla hundra tjejer jag mött genom åren på Malmös alla toaletter. Jag undrar om de vet att jag älskar dem. Om de fattar hur mycket det betytt att de tagit hand om mig, torkat mina tårar med hopknycklat papper och sagt att jag förtjänar bättre. Jag undrar om alla tjejer jag pratat med i två minuter på KB:s toalett förstår att jag bär med mig deras råd genom hela livet. Jag förstår att det förmodligen inte är så och jag förstår också att de förmodligen inte kommer ihåg mig, för när jag och min kompis vinkar av de andra vid spårvagnen klockan 03:46 inser jag att jag inte vet vad de heter men det gör ingenting för vi är inte vänner längre.

När jag till slut kommer hem snurrar hela min hall så jag sjunker ner på dörrmattan och lutar ryggen mot ytterdörren. Jag blundar. Sedan vaknar jag. Jag ser mig omkring i rummet och sträcker mig mot min mobil som visar den 22 september. En vecka kvar. Det är en vecka kvar tills jag får uppleva det där. Pipet i öronen, hjärtslagen, tequilan, systerskapet på klubbtoaletten. Jag måste nästan nypa mig själv för att se om jag är vaken, eller om det är detta som är drömmen. Jag var ju där nyss, på dansgolvet. Jag kliver upp ur sängen och startar kaffekokaren. När jag stirrar på den röda lampan som fortfarande lyser tänker jag tillbaka på drömmen. På att det jag saknat mest under hela pandemin är att ta livsråd från tjejer på klubbtoaletterna och att det är precis det jag tänker göra på onsdag och på alla klubbar resten av livet.


Ellinor Persson


Då: Rory Gilmore
Nu: Lorelai
Sen: Emily <3
Motto: Skratta åt det så löser det sig

Taggar: Krönika