Web
Analytics

Krönika: Nästan, nästan gemenskap

Solen strålar in i vardagsrummet, som ett skrik, obönhörligt. Jag tänker att jag borde skaffa en gardin, som jag har tänkt nästan varje dag i tre månader. Jag ligger på soffan och stirrar på min telefon, när proppen går ur, surret från podcastspelaren avbryts och jag vaknar ur min dvala av att det ringer. 

”Hallå?”

”Hej! Stör jag?”

”Nä, jag… pluggar.”

”Okej. Hur mår du idag?”

”Jag mår faktiskt bra. Inte alls ont i halsen som igår. Men jag får väl sitta här ett par dagar ändå.”

”Ja det är väl bäst.”

När vi lagt på sköljer ljudmattan från podden över mig igen. P3 dokumentär om raset i Tuve 1977. En kvinna berättar om dödsångesten hon kände som 14-åring när asfalten sprack under hennes fötter. Jag går ut i köket och brer smör på en skiva knäckebröd. En brandman berättar om hur overkligt det är att vada i bråte och lera och se främlingars hela sovrum utspillda som om de var på en soptipp. Jag plockar upp några plagg som legat på golvet för länge. Knäpper på datorn och tänker att det är dags att börja jobba. Jag är hemma hela dagarna och trampar i mina egna spår. Efter ett år har jag lärt mig skapa avbrott i den vardagen, men idag måste jag faktiskt snällt stanna här på grund av vaga sjukdomskänslor. Med podcastspelaren som sällskap fortlöper dagen. 

P3 dokumentär-jingeln tonar ut och jag börjar bläddra efter något nytt. Della Sport? Nja, jag har hört lite väl mycket om Unges alkoholvanor den senaste tiden. Red Scare? Nej, jag känner mig lite för ynklig för det avmätt coola tilltalet just nu och jag vill verkligen inte känna mig mesig inför Anna och Dasha. Ångestpodden? För mycket ångest, förlåt Ida och Sofie men inte just idag. En Varg Söker sin Pod? Ja! Alltid ja! Men nej, den vill jag spara till ett bättre tillfälle när jag kan ägna Liv och Carro min fulla uppmärksamhet. Suck, välj något bara. Framåt eftermiddagen är jag trött på nyheter, reportage och dramatik och växlar över till poddar av formatet ”två kompisar som bara snackar”. Babblet gör att jag känner mig mindre ensam, som att jag nästan, nästan får vara med i gemenskapen. 

Jag har utvecklat flera parasociala förhållanden med rösterna som kommer ur min podcastspelare. Det känns som att jag känner dem och jag är genuint nyfiken på deras perspektiv. ”Undrar vad Caroline Ringskog Ferrada-Noli kommer säga om det här i nästa veckas avsnitt” tänker jag ibland när något absurt kulturellt fenomen svischar förbi mig, sen känner jag mig omedelbart som en pinsam tönt. Varför frågar jag inte först mig själv vad jag tycker? 

Ett parasocialt förhållande är en sorts inbillad intimitet mellan en person eller karaktär i media och deras publik. Att vara kär i en popstjärna eller tro sig veta något om hur programledaren beter sig hemma vid köksbordet är fenomen som varit identifierade av psykologer sedan 1950-talet, men som med allt annat i det mediala landskapet har våra parasociala relationer ökat exponentiellt både i antal och intensitet på senare tid. Våra mest kända mediala profiler är bara ett tursamt DM bort och vi kan nästan, nästan ta på dem. Vi halkar runt på skalan vän – publik – kund tills det känns helt naturligt att köpa varor av en influencer, eftersom vi tror att vi stöttar en vän. Alltså jag vet att jag förenklar lite cyniskt här nu, men häng med. 

“I love my fans and supporters so much, you matter so much to me and I can’t thank you enough for all these amazing opportunities, you guys are incredible and I’m so proud of the community we have built together…” Jag fortsätter skrota runt i lägenheten. Babblet växer och växer och till slut har jag tappat min egen röst. Jag lägger mig ner på något mjukt och väntar till skymningen. Då smyger jag ut ur lägenheten. Solens skrik har mjuknat till en nynnade sång och jag går ner mot vattnet för att bevittna de sista glödande solstrålarna innan de sjunker ner över Älvsborgshamnen. Jag hör de lätta vågorna som skvalpar mot Röda sten. Jag hör skejtare som ylar segervisst mot den blånande himlen. Jag hör gruset knastra under tassarna på en flock tonåringar på väg hem efter vårens första grillkväll. En svan glider fram mot mig över den mörka vattenytan och viskar ”I love you so much and I’m so happy you are here”.


Anna Bäckersten

Då: Fast
Nu: Flytande
Sen: Gas
Motto: Bara lite till

Taggar: Krönika