Web
Analytics

Krönika: Dagens ungdom

Just nu präglas min vardag av jobbsökande. Precis som för så många andra har corona gjort det svårt för mig att hitta jobb. Jag har haft kortvarig tur med några tillfälliga anställningar, men i övrigt har jobben lyst med sin frånvaro. I en djungel av personliga brev och Arbetsförmedlingen har jag tänkt på generationer före mig. Både min morfar och min mamma är enormt stöttande i mitt jobbsökande, men sedan de var jobbsökande har arbetsmarknaden kastats om totalt. Någon gång när jag passerat mitt sjuttioåttonde sökta jobb hör jag morfars ord i huvudet: Jo jag gick in på den lokala tidningsredaktionen och började därifrån, de behövde någon som körde ut tidningarna. Vadå “gick in” tänker jag. Ingen intervju? Inget söligt personligt brev om hur många bollar en kan ha i luften och att en är stresstålig och serviceinriktad och kan jobba 100%. 110 om det behövs! Om en kan jobba jul och alla sommarens veckor och helg och natt? ABSOLUT. Att gå in på en tidningsredaktion och hugga i där det behövs känns inte aktuellt idag, även om jag många gånger under året av jobbsökande funderat på om det är precis det jag ska göra. 

Morfar hade ingen titel eller utbildning, men han var bra på det han gjorde och klättrade snabbt vidare från tidningen och blev en självklar arbetare på kommunen under ett helt arbetsliv. Mamma arbetade 15 år i industrin och utbildade sig sedan vidare och har arbetat ytterligare 15 år på sjukhuset. Både morfar och mamma har arbetat hela sina liv. Det är ibland svårt att diskutera mitt jobbsökande med dem. För att slänga mig med ett begrepp som “dagens ungdom”, så tror jag att dagens ungdom har hittat helt andra värden. Jag tror att dagens ungdom är en generation som sätter värde i att följa hjärtat och våga drömma. Dagens ungdom har fått chansen att drömma. Att utbilda sig för att få en titel och sedan jobba som den titeln varje dag i 50 år är inte längre det mest självklara. 

Det som startade som någonting fint riskerar att blir en ond cirkel. Dagens ungdom har förändrats, men det har också arbetsmarknaden. Dagens ungdom har ett behov av tillfälliga anställningar och vikariejobb. Det finns fler som ser det. Bemanningsföretagen. De blir fler och fler. Bemanningsföretagen kan förvisso ge ungdomar jobb snabbt, men resultatet riskerar bli att de som arbetar som vikarier tvingas vänja sig vid otrygga anställningar och att ingenting är beständigt eller säkert. Vård- och omsorgsyrken bemannas ofta med personal från bemanningsföretag. Jag tror det har påverkat vård- och omsorgsyrken, som redan innan

hade låg status och underbetalda arbetare. Jag har själv varit vikarie inom vård- och omsorgsyrken och det har gjort mig medveten om en sorglig utveckling. 

Det är en sorglig utveckling för att en aldrig kan lova brukaren en skapat god kontakt med att en kommer tillbaka. Och barnen som långsamt börjat lita på en på förskolan, de kommer behöva börja om från noll med en ny vikarie om en månad, för bemanningen har plötsligt bestämt att en ska förflyttas, och en har ingenting att säga till om, för en är bara en outbildad vikarie. Plötsligt är en 25 år och har erfarenhet av de flesta typer av jobb och en har skrivit en kandidatuppsats på universitetet, men i helt fel ämne, så en har fortfarande ingen titel och då är en ingen. En blir kvar med känslan av att det en duger till är att lotsas fram och tillbaka mellan olika bemanningar och ströjobb. En blir trött. Men skaffa dig en titel då, kanske ni tänker nu. Ställ dig i ledet så kommer du kunna få en fast anställning, kanske ni också tänker. Jag var alltid avundsjuk på mina klasskompisar i gymnasiet som visste exakt vad de ville göra, och att det de ville göra fanns i en utbildning och en titel och ett fast jobb. Jag har alltid vetat vad jag vill göra, men det jag vill göra finns inte i någon utbildning eller i någon titel eller något fast jobb. När jag var 18 fanns ströjobben och bemanningarna där som en trygghet, men nu när jag är 25 börjar jag syna både dem och mig själv i sömmarna. Jag inser att jag antingen måste rätta in mig i ledet eller fortsätta vika mig själv dubbel för att förändra arbetsmarknaden samtidigt som jag försöker hitta en plats i den. 

Jag hoppas att pandemin kan skaka om arbetsmarknaden. Rekordmånga har sökt a-kassa och anslutit sig till facket, och det är frustrerande att människor förstår vikten av det först när de själva hamnar i knipa. Det största dödstalet i corona har varit på äldreboenden men personal inom både hemtjänst och på äldreboenden har sedan länge arbetat med låga löner och dåliga arbetsvillkor. Den situationen räddas inte av att släcka bränder med tillfälliga vikarier, det kräver förändrade arbetsvillkor. Jag hoppas på en arbetsmarknad som kan finnas både för de som är bekväma i de titlar som redan finns, men också för de som vet exakt vad de vill, men som måste gå otaliga omvägar för att nå dit.


Clara Lund

Då - Stressade fram mellan extrajobb och plugg, febrilt letandes efter en paus för att fundera på vad jag verkligen ville göra i livet.

Nu - Stapplande steg inom kulturarbetarnas värld. Fortfarande funderandes kring vad jag vill göra i livet.

Sen - Kanske vet jag vad jag vill göra i livet. Ska jag vara realistisk är jag antagligen fortfarande funderande.

Motto - Ta dig själv på allvar.

Taggar: Krönika