Web
Analytics

Krönika: Åldrandet fortgår

En månad äldre och klokare har jag hunnit bli sedan förra krönikan, en månad närmre 30- årsdagen har jag kommit. Det är väl på sin plats att börja summera mitt liv, tänker jag. Vad  har jag åstadkommit under mitt glada 20-tal egentligen? Inte mycket. Jag har för det  mesta varit tam och timid, och saknar roliga anekdoter om vilda upptåg, så Gud vet vad  jag kommer ta igen under det kommande decenniet. 

Som snart 30, är jag lite av en ålderskvinna bland skrivande för KulturUngdom. Därför ger  jag här några av mina bästa meningar kring åldrande ur min samling, både sådant andra  lärt mig, och sådant jag kommit på själv - även om säkert minst en miljon före mig kommit  på samma sak. 

Och till er till åren komna som tänker: ”Ha! Blott 30, det är ju inget, när jag var 30 så bla  bla bla etc. Vänta bara tills bla bla bla etc.”, till er vill jag säga att jag aldrig har varit såhär  gammal tidigare, så för mig är det nytt. Jag hoppas att jag också får möjligheten att bli  ännu äldre, det är något jag inte försöker ta för givet, även om det är lätt att tro att jag är  odödlig - det är för svårt att sätta mig in i hur mitt liv skulle se ut om jag vore död. Därför  går jag runt och planerar framtiden, döden okalkylerad, men ständigt överhängande. 

Jämförelse och analys är en del av min vardag, där jag ofta håller långa utvecklingssamtal  med mig själv. Samhället har sina konventioner, som troligtvis skulle leda till fullkomlig  lycka om de uppnåddes. En matas med åsikter om vad en borde/inte borde göra vid en  viss ålder, vad en borde ha åstadkommit och så vidare. Att jag skulle vara både ogift och  barnlös vid det här laget, var inget jag såg framför mig när jag var 15. Det är nog  egentligen inte mycket som är som jag tänkte då att det skulle bli. Det är inte min melodi  att pressa fram saker för sakens skull, det blir som det blir, i enhet med det lustbarn jag  är. Valen jag gjort och alla de andra oförutsedda sakerna som kommit emellan, har lett  mig hit. Jag tänker att huvudsaken ändå är att jag, så gott jag förmått, efter de  omständigheter som rått, har följt vad jag velat i stunden som varit. Trots kontrollbehov,  funkar sällan den i detalj uträknade tidsplanen, men det hindrar en inte från att vara nöjd  ändå, eller att fortsätta drömma. 

Tanken att en ska peaka vid 25 har stressat mig många gånger, det är ju så de flesta  framgångssagor framställs, ”den yngste genom tiderna”, ”var endast 17 år”, etc. Och när  en peakat då? Vad händer sedan? Just nu är jag i bättre form både fysiskt och psykiskt  mot hur jag var inför min 20-årsdag, allt var inte bättre förr, inte i mitt liv. Jag har blivit  något lugnare i mig själv, och har ett mindre behov av att behöva ”bli något stort” och  erövra världen - i alla fall enligt egen utsaga. 

Trots mitt åldrande är jag fortfarande jag. Varje epok har sina tjusningar och orosmoment,  och visst är det tur att det är få saker i livet som blir livsomvälvande över en natt. Lite i  taget växer en in i sitt nya jag och lämnar sitt gamla, men med alla sina förflutna åldrar i  sig. Vissa saker är väldigt skönt att ha avklarat, alla dessa prov som skulle göras, skola, 

körkort etc. Nu är det istället momsdeklarationer, däckbyten på bilen och annat som jag  jag gärna överlämnar till någon annan - allt jobbigt måste jag inte ta itu med själv numer. 

Är det då dags att säga farväl till min ungdom? Jag tänker att vara fri i sinnet inte har  någon ålder. Så ung som jag är idag, blir jag aldrig igen, därför är det lika bra att jag inte  begränsar mig, för ålderns skull. Däremot blir det väl svårt att framöver skylla mina sämre  val och beslut med att jag var ung, dum och ofullkomlig, men ytterligare 1,5 månad har  jag ändå kvar tills jag måste komma på nya ursäkter att hänvisa mitt beteende till. 

Tiden med ungdomsrabatter är slut, jag förväntas helt enkelt ta ansvar i lagens namn, och  ha kommit upp mig så pass på näringskedjan att jag kan köpa saker, som tågbiljetter, till  ordinarie pris. Jag har inte åkt kollektivt på över ett år, men det beror inte bara på priset.  Att ha fått vara en del av KulturUngdom och skriva dessa texter har varit en fantastisk  möjlighet, och jag får säga att jag är lite besviken på att jag hittade organisationen först  förra året. 

Nu är det slutpredikat från Fanny Gustafson på ett tag. Belåten lämnar jag över  stafettpinnen till nästa krönikör, men en sista sak vill jag skicka vidare: det kan lika gärna  gå bra. Och oavsett vad: låt Kraften vara med oss! Amen.


Fanny Gustafson

Då - Hästtjej

Nu - Egen företagare/medicinsk massageterapeut/nyexaminerad teatervetare

Sen - Kulturtant

Motto - Det kan lika gärna gå bra

Taggar: Krönika