Web
Analytics

Krönika: Posörens kulturella bakläxa

Det finns många blinda fläckar i mitt kulturella synfält, och jag beter mig som att jag alltid är på väg till en undersökning hos världens mest pretentiösa optiker. 

”Kan du läsa vad det står på nedersta raden, Anna?”
”F-I-N-K-U-L-T-U-R”
”Duktig!”

Jag började häromdagen bläddra i Anita Haglöfs biografiska bok Jag var Ingmar Bergmans hushållerska. Boken ska utgöra en unik blick inifrån den mytomspunne regissörens privata sfär. Jag var såklart ute efter skvaller. I förordet skriver Haglöf ”Efter Bergmans död stod hyllningstalen och lovorden mig upp i halsen. Jag kände inte igen mig och jag hade ändå vistats i lejonets kula längre tid än de flesta.” Hon fortsätter sedan inledningen med ”Redan i första meningen i sin självbiografi, Lanterna Magica, kommer Ingmar Bergman med en lögn.”  Längre än så kom jag inte, för jag började genast bli osäker. Jaha… ska jag inte ta och läsa Lanterna Magica först då… Vänta, hur många Bergmanfilmer har jag ens sett? Hur mycket vet jag om Bergman egentligen utöver något dovt mummel om att växa upp i Uppsala, ha andlig ångest, ha jordlig ångest, skälla ut Thorsten Flinck, äta mariekex? Ok, först läser jag Lanterna Magica, sen Haglöfs perspektiv. Eller ska jag först dyka in i filmografin? Eller borde jag förkasta myten om det manliga geniet totalt, fokusera på Mai Zetterling istället? Ni hör ju, nu har nyfikenheten växt till ett stort bildningsprojekt. Ja, sen dess ligger båda böckerna hopslagna på mitt nattduksbord. 

Jag ger uttryck av att vara en person som är mycket intresserad och insatt i kulturen. Jag går på filmfestival. Jag tycker att ett konstmuseum är en bra plats för en tredje dejt. Jag tittar på Babel för att det är kul. Men egentligen, och säg inte det här till någon, så är kanske den sanna anledningen till allt detta att jag är en ängslig posör. Jag vill inte att någon ska veta hur tomt det rasslar i skallen när eftertexterna rullas upp. Några dagar efter att jag lagt Bergmanprojektet på is tills vidare frågar någon mig apropå något helt annat om jag sett många av hans filmer. Jag reagerar blixtsnabbt: ”PersonaScenerurettäktenskapFannyochAlexander(femtimmarsversionenalltså) eh ja det var nog det, jag vill se fler alltså, men de är svinbra, riktiga favoriter of mine faktiskt jajemen”. 

Va? Varför var jag tvungen att hävda att de är mina favoriter? Absolut, det är väl bra filmer allihop, eller vad vet jag? Har jag så dåligt kulturellt självförtroende att jag inte bara kan säga ”nja inte så mycket men jag lägger nog hellre min fritid på att titta på något, förlåt att jag säger det, lättsmält just nu”. 

När jag var yngre hade jag bättre kondition. Då orkade jag minsann ta mig an någon löst sammansatt kulturkanon. Läste Röda rummet fastän jag inte fattade mer än ett par ord, lärde mig att aldrig blanda ihop Monet och Manet, lyssnade igenom hela Björks diskografi i kronologisk ordning för att verkligen förstå. Jag är glad för det nu och önskar att jag kunde få tillbaka lite av den hungern. Nu maskerar jag mest hur clueless jag är genom att överkompensera (se ovan) eller obstinat hävda att ”the Bachelorette är faktiskt också värdefull kultur”. Jag antar att jag längtar efter två saker samtidigt: ett godkännande av att jag gjort min läxa och en frihet att få välja bara det som lusten leder mig till. Tyvärr leder lusten mig inte så ofta till finkulturen. Bildning verkar alltid kräva ett visst mått av ansträngning, och för vems skull tror jag egentligen att jag agerar subversivt när jag väljer Bachelorette framför Bergman, igen? Posören fortsätter med sina krumbukter. 

Så för att inte förneka mig själv lite kulturell bildning har jag bestämt mig för att ändå ta mig an lite bergmaniana. Men den disponibla fritid jag har då huvudet inte är överlastat med plugg, jobb, relationer och vardagsbestyr kommer knappast bli längre med tiden, så när ska jag orka ta mig tid för Bergman? Kanske om jag skulle testa att inte ta det på så stort allvar, säga att en film är en film? Nej, då hade han nog inte blivit nöjd.


Anna Bäckersten

Då: Fast
Nu: Flytande
Sen: Gas
Motto: Bara lite till

Taggar: Krönika