Web
Analytics

Krönika: En blir som en umgås

Under pandemin har det blivit tydligt vem en umgås med, och vilka de en umgås med, umgås med. ”Vi umgås bara i vår lilla bubbla”, tänker vi, men så har alla i ens bubbla sin egen bubbla, och dessa bubblor blir tillslut ett enda stort badskum. Genom en gemensam nämnare lever människor i samma omlopp, utan att känna varandra. Just nu kan den enas fall blir allas. ”Inte i vår bubbla, inte”, tänker vi och träffas som om pandemin inte gällde oss. Smittspridning och smittspårning har blivit vardagsord, men hur påverkas jag som person av dessa omlöpande kontakter?  

Om jag blir som jag umgås, vem är jag? Är jag bara ett sammansatt resultat av min umgängeskrets? Vad är min grund? Min ursprungliga personlighet, finns någon sådan? Vad är medskickat från start och hur formas jag av min omgivning? Vad gör jag för att få en social vinst och vad tycker och vill jag på riktigt, i mig själv?  

Mina vänner influerar mig, deras åsikter blir en samlad kompott där jag ska försöka komma på vad jag själv tycker. Ibland ändrar jag ärligt talat åsikter beroende på vem jag pratat med senast. Stark i mig själv - jag tror inte det. Är inte förmågan att kunna anpassa sig, ett sätt att överleva? Själv retar jag mig starkt på kappvänderi och något annat som tröttar ut mig så till den milda grad, är människor som tror sig vara fullkomliga i sig själva och orubbliga i sin identitet: ”Jag känner mig själv”, och ”Jag skulle aldrig…”. 

En vet så lite om sig själv och vad en är kapabel till när det krisar. Det går inte bestämma hur en ska reagera i förväg, hur många uppmålade scenarier och bilder en än har i huvudet. Däremot vet en precis vad en skulle sagt eller gjort - när det är försent. Är det vad jag provoceras av och som väcker mig ur vardagslunket, som avgör vad jag tycker? Någonstans har jag ju fått lära mig vad som är rätt och fel, men om jag inte fått med mig det från början?

Mycket av det som är jag, mina intressen och grundläggande värderingar, har jag lärt mig genom uppfostran, utbildning, vänner osv, men om jag inte hade gått just de vägar som livet lett mig in på, i vilken riktning hade då min inre kompass pekat? Det är lätt att gå runt i sin värld och tänka att en är sig själv och tro att en inte påverkas av andra, men det är jag villig att erkänna att jag gör. Det är också lätt att se ner på den som kommit på glid och tro att en själv aldrig skulle kunna hamna där, men så höga tankar är dumt att ha om sin självkännedom, det har jag lärt mig av erfarenhet.

Inte sjutton märker en när en börjar förändras. Steg för steg och så är en förbytt. Åsikter kan förstås ändras, men ens grundperson borde finnas kvar, även om den får mer eller mindre utrymme i särskilda situationer och omständigheter. Den inre rösten, och det som inte går att hålla tillbaka när det vill ut, är det mitt riktiga jag? Att kväva sig själv, är det att döda sin personlighet?

Jag hoppas att jag och mina vänner klarar av att hålla våra grundläggande värderingar, att vi kan hjälpas åt att vara goda medborgare åt varandra, och hjälpa varandra på rätt väg genom att vänligt men bestämt säga till när vi börjar traska åt fel håll. ”Det är synd om människorna”, för att citera Strindberg. ”Det är sannerligen svårt också, ibland”, för att citera mig själv.

Somliga överanalyserar det mesta, jag tillhör dem. Jag naglar mig fast tills jag fått svar på livets gåtor, eller hur någon kunnat göra si eller så. Jag vägrar ge mig och vägrar gå vidare, men ibland måste en bara acceptera att en inte kommer få några svar. Att lära sig att leva i ovisshet ger kanske mer frid än allt detta sökande - vad i helsike är det en ska hitta?

För att spara energi, försöker jag välja mina strider. Egentligen vill jag inte strida alls, men är det kanske vad jag väljer att strida om som avgör vad jag i grunden tycker, tänker och är? I sin egen bubbla, har det mesta sina självklara svar. Men när bubblan spricker kan andra idéer och tankar sippra in, det är då en upptäcker hur lite en faktiskt vet om hur saker och ting ligger till.

Är det något som blivit tydligt i pandemitider är det hur viktigt det är att få inspireras och påverkas av de utifrån komna intrycken. I ensamhet stagnerar en i sin utveckling. Om jag influeras av dem i min bubbla, och influerar dem tillbaka, hur mycket influeras jag av och influerar jag då människor som influerar och influeras av dem i sina bubblor? Vem är jag i detta stora badskum?

Om 2 månader fyller jag 30, det förklarar troligtvis detta osammanhängande grubbleri och dessa 17 obesvarade frågor. Vad vet jag?


Fanny Gustafson

Då - Hästtjej

Nu - Egen företagare/medicinsk massageterapeut/nyexaminerad teatervetare

Sen - Kulturtant

Motto - Det kan lika gärna gå bra

Taggar: Krönika