Web
Analytics

Krönika: En hel eller halv italienare

När jag var 9 år gammal flyttade jag och min familj från vår lilla lägenhet i Rom till en gård omringad av skog och sjöar i Sverige. Sverige är mitt hemland men det är inte landet jag föddes i, jag är inte helsvensk men jag är inte heller halvsvensk. Jag brukade känna mig helitaliensk men den delen av mig blir mindre och mindre för varje gång jag böjer ett verb fel när jag pratar med min pappa eller varje gång jag uttalar gelato som jelato för att inte låta som att jag försöker för mycket.  

Det kom som en chock när mina föräldrar meddelande mig och min syster att vi inte skulle åka tillbaka till Italien efter vårt sommarlov i Sverige. Jag var ledsen först, och väldigt förvånad, men när mamma visade bilder på ett svenskt klassrum där bänkarna inte hade en massa kladd på sig och där läraren skrev på en whiteboardtavla istället för en svart tavla så blev jag istället förväntansfull. Vi var på besök i Sverige vintern innan vi flyttade, det var december 2009 och det låg flera decimeter kramsnö på marken. När vi var på besök på skolan jag skulle börja på åkte barnen pulka på ett bord de hade dragit ut till skolgården, skolan var inte omringad av ett staket och det fanns gräs och skog innanför skolgården. Jag började genast tänka på alla lekar jag kunde hitta på och hur roligt det skulle bli att utforska hela den stora ytan. I början kändes Sverige som en dröm. Jag slapp oroa mig över betyg, speciellt uppförandebetyget, jag slapp skriva läxor hela helgen och jag lånade alla böcker jag kunde på skolbiblioteket. Jag gick upp i vikt för att jag äntligen fick ta hur mycket mat jag ville i bamba och jag låg såpass mycket före i skolan att jag knappt behövde göra någonting på lektionerna. Den största kulturkrocken jag märkte var att svenskar, till skillnad från italienare, drack mjölk till maten istället för vatten. I början var planen att vi skulle besöka Italien minst en gång om året, men jag kan räkna antalet gånger jag har vart där de senaste 10 åren på en hand. 

Jag brukade inte bry mig så mycket om min identitet, jag såg mig själv som halvitalienare och jag var nöjd med det. Men på senare år har det börjat göra ont varje gång jag ser mina gamla klasskompisar på Instagram när dom firar varandras födelsedagar, att de fortfarande är vänner, de gick på samma högstadie och samma gymnasium och bara har glömt bort mig. Jag får ångest varje gång pappa rättar mitt uttal och varje gång jag inser att mitt italienska ursprung blir allt svagare. Jag känner en ångest som gnager i mig när jag tänker på hur mina sysslingar går på fest och lyssnar på gamla italienska klassiker och alla i hela rummet sjunger med, för att precis som att alla svenskar kan varenda ord till sol vind o vatten så borde jag kunna vartenda ord till La Canzone del sole, och inte bara delen Veronica Maggio sjunger i Välkommen in. 

Min pappas familj hade ett sommarhus på Italiens västkust som jag såg för första gången 2019 när det skulle säljas. Det var ett hus jag hört så mycket om men aldrig upplevt själv. Och låt mig bara säga att jag hade mer än gärna spenderat mina somrar i det huset. Jag blev helt kär i huset när vi besökte det, jag såg olivträden i trädgården, den enorma balkongen med havsutsikt, pingisbordet i vardagsrummet jag hade hört så mycket om och fick en helt tom känsla i hjärtat när jag kom på att det där var både första och sista gången jag skulle vara där. Jag blev sur på mina föräldrar för att de inte hade tagit hand om huset och kämpat för att inte behöva sälja det, och för att vi aldrig hade varit på besök en enda gång under hela min uppväxt. 

Jag var sur för att det kändes som att de nästan hade stulit något från mig, som att spendera somrarna i Italien var vad som skulle ha gjort mig italiensk och de tog den möjligheten från mig. Men jag har börjat inse att jag kan ha båda, det är inte för sent för mig att ta del av landet jag växte  upp i, även om jag missat en del. Pappa sa en gång att bara för att jag bor i Sverige och har en svensk mamma så gör det inte mig mindre italiensk, att italienare inte är likadana allihop och att jag passar in där precis lika mycket som alla andra. Och det finns säkert folk i Rom som inte heller kan alla ord till La Canzone del Sole.


Susanna Frenguelli

Då: Pinsam 
Nu: Cool
Sen: Ännu coolare
Motto: Vad gör det om 100 år?

Taggar: Krönika