Web
Analytics

Krönika: Tankar om tankar och rörelse

Jag pockar ständigt på min egen uppmärksamhet. Att ge mig själv tystnad och ro är inget min hjärna ställer upp på. Tankar kommer och hälsar på med funderingar och kravlistor, långa konversationer hålls med alla möjliga, även om det bara är jag själv som är där osv. Vissa tankar är invanda och har sin självklara plats att ta, när det ändå inte är något annat som gör sig påmint. Det sägs att runt 90% av de tankar vi tänker är samma som dagen innan, således bör en vara försiktig med var en lägger sin kraft och vad en grottar in sig på.

I denna ensamhetens tid, när ingenting av ens tidigare nöjen och rutiner blir av, är det inte alltid lätt att hålla sig själv i schack. Det har gått förvånansvärt bra hittills, men jag tror inte jag är den enda som tycker att det blivit lättare att fastna i negativa tankar. I en värld där vad som helst kan hända och inga garantier lämnas, är det ibland som jag kan känna portarna till falluckan mot avgrunden öppnas, det knarrar och gnisslar, snart händer det: snart tappar jag det. Jag spjärnar emot med all min kraft, använder mina verktyg, men den inre kampen och energin den tar är inte direkt välgörande.

Så kom minusgraderna till Skaraborg. Hej mitt vinterland, som jag - tydligen - saknat dig. Med isen tjock och ett täcke av snö gick det plötsligt att åka både skridskor och skidor. Mina skridskokunskaper är knapphändiga, så även om pappa föreslog en sväng till Göta Kanal, tog jag min premiärtur på den lilla isen där vi åkte som barn. Jag är nämligen en sådan som inte vill ha publik när jag provar något nytt. Jag behöver få testa ifred innan jag utsätter mig för andras blickar, bedömningar och ve och fasa: skrattsalvor.

Efter en halvtimmes åkande och en lunch senare var vi ändå på väg till kanalen. Jag på sparken och de andra i bilen. På med långfärdsskridskorna en andra gång och efter att ha avancerat med ett par stavar drog jag iväg i ett första staktag. I takt med den allt högre hastigheten och pirret i magen, sprack leendet upp i ansiktet. ”Det är som att åka skidor”, jublade jag glad i hågen.
Visst var jag mer av en skid- än skridskoåkare där på isen. Men vad gjorde väl det när välmåendet och lusten kom tillbaka efter ett par dagars frånvaro. Skatetekniken kommer säkert med åkandet, tänker jag - om det nödvändigtvis måste ske.

Dagen efter tog jag en tur till skidspåren i Skövde, för årets första åk. Det är något som händer när en spänner fast pjäxorna i skidorna och sedan glider iväg. Där i spåret handlar det om att ta sig framåt, där är det kroppen som jobbar och för en gångs skull får jag ro i tankeverksamheten. Det är något med att känna sig kraftfull, att ta i och bli fysiskt utmattad. Att känna hur musklerna arbetar och veta att de framöver kommer ha en annan beredskap inför väntade och oväntade utmaningar. Det är något med att vara ett med sig själv, här och nu.

Varv på varv i konstsnön, i ett maniskt åkande, försvinner världens problem. När endorfinerna kickar in är det till och med så det känns som att portarna till luckorna mot avgrunden säkras. Som att det inte går att falla igenom. Isen kommer inte brista. Falla går förstås att göra på skidorna, det har jag gjort och det har gjort ont, men fysisk smärta är något annat än själslig. I spåret trivs jag med mig själv och ensamheten, där får jag perspektiv och klarhet.

Fysisk aktivitet på recept, FaR, kan ersätta läkemedel mot bland annat depression. Sedan september har jag gått mina dagliga promenader och sett till att jag fått min vardagsmotion, när inomhusträningen varit olämplig. Jag vill tro att det hjälpt mig hålla humöret uppe i den mörkgrå tillvaron. Hur jag mått annars får jag ändå aldrig svar på, så jag fortsätter min självmedicinering i förebyggande syfte. Lugn, bara lugn, ingen kommer till skada av den.

”En ångrar aldrig en promenad”, brukar jag tänka och så går jag ut innan jag börjar sätta mig på tvären. Nitiskt gående, men känslan när jag åter intar soffan och de kyliga kinderna övergår i blossande rodnad slår aldrig fel. Vissa dagar vill jag inte gå in igen, när jag väl kommit ut. Naturen är en evig energikälla, dessutom helt gratis - oj, vilken revolutionerande nyhet va?
Vi är i vilket fall som helst olika känsliga i grunden och alla får hitta sin grej, motion är sannolikt inte lösningen för var och en. Men döm och håna inte oss så kallade hurtbullar som åker timtal på korta snöslingor, det kan (tro det eller ej) vara ett sätt att hantera vardagen.


Fanny Gustafson

Då - Hästtjej

Nu - Egen företagare/medicinsk massageterapeut/nyexaminerad teatervetare

Sen - Kulturtant

Motto - Det kan lika gärna gå bra

Taggar: Krönika