Web
Analytics

Krönika: En så gott som sann julsaga

Det är julaftonskväll och jag pysslar i hemlighet med den sista paketinslagningen. I köket ordnar  mamma med gröten som strax ska ätas även om vi egentligen är mätta sedan lunchen. Brorsan  sitter framför TV:n, låter tiden gå i väntan på Karl-Bertil. 

Vi är nyss hemkomna från kyrkan där jag medverkat med sång och musik på julbönen. Den  timmen är själva julafton för mig och jag är helt slut efteråt. Nu sjunger jag på Benjamin Brittens  ”Balulalow”, en av sångerna jag kompat och som de andra i ensemblen sjungit fantastiskt bra.  Min egen röstklang skiljer sig markant från en gossopran, men i sviterna av att ha utfört mitt  uppdrag spelar det ingen roll, det är bara för övriga familjemedlemmar att stå ut när Fanny får  feeling. 

Mina enerverande försök till skönsång får ett abrupt slut när telefonen börjar tjuta. Den som  försökt reglera ljudvolymen på en iPhone genom att trycka fem gånger på låsknappen, känner  igen ljudet och kanske den medföljande stressen. 

”Stäng av larmet”, skriker brorsan från vardagsrummet. 

”Det är ju för helvete ett hjärtstopp!”, vrålar jag tillbaka. 

Skärmen visar två alternativ: tryck ja och hjälp en människa vars hjärta stannat eller tryck nej och  försök fortsätt som om ingenting hänt. Det är första gången jag ställs inför alternativen och jag vet  att jag måste fatta ett beslut snabbt, här finns ingen betänketid.  

Tankarna rusar: Var? Hur? Vem? Är jag en dålig människa om jag inte åker? Familjen samlas och  hjälper mig göra mitt val. Adrenalinet pumpar och kroppen skakar inuti, men är till synes stilla  utanpå. 

Jag stannar hemma. 

”Utsätt oss inte för prövning”, som kyrkobesökare rabblat någon timme tidigare får nu en tydligare  innebörd. 

Jag har haft appen SMSlivräddare i nästan en månad utan att ha larmats till ett hjärtstopp, där vi  som gått HLR-kurs kan hjälpa till innan ambulansen kommer. Två kilometer bort har någons liv  kanske tagit slut och människors julfirande bytts ut mot sorg och förtvivlan. I köket hos mamma  och pappa står familjen i efterskalven. Det hände inte oss. Vi fick mer tid. 

På TV:n sänder Karl-Bertil på vardagshjältevis godhet och frid till behövande. Vi äter gröten,  öppnar paketen och sedan åker brorsan och jag och sjunger julsånger på midnattsmässan  tillsammans med våra vänner i en för kvällen ihopsatt kör. Vi skrattar, kramas och firar på bästa  sätt: genom gemenskap och sång. Joy to the world. Jag och min tonsäkra stöttepelare sjunger  den komfortabla altstämman. Jag lutar mig mot henne, hon håller mig utan att veta om det. 

”Därför ska en leva livet medan en har det, ingen vet ju när det tar slut”, säger jag till min nyfunna  vän när vi tar en lunchpromenad. 

”Men vad betyder det, egentligen? Livet pågår ju hela tiden.”, säger hon som är mer erfaren och  säkert bra mycket klokare än jag. 

”Ja du…”, blir mitt uttömmande svar.

Ofta tänker jag att jag skulle vilja få leva i frid och fröjd utan drama. Att inte behöva utsättas och  lämnas åt ovissheten för hur det ska gå och bli framöver. Men kanske är det just den ovissheten  som skapar skillnaden på hur vi väljer att leva våra liv. Om allting var säkert och gick att ta för  givet vore kanske inte livet så intressant. Det finns inget facit att snegla på när det kör ihop sig.  Men: det kan lika gärna gå bra. 

I min värld är vi inga dåliga människor om vi inte klarar det som blir övermäktigt, vi kan bara göra  så gott vi förmår. Däremot är det bra att höja blicken emellanåt och ta in vad andra behöver,  speciellt i juletid när kontrasterna mellan den som har mycket och den har lite blir tydligare. Att  kunna ge och ta emot är en gåva. 

Ibland är vi medvetet vardagshjältar som genom aktiva val och handlingar underlättar livet för  någon. Ibland gör vi det genom något så enkelt som att finnas till och kanske förstår vi inte alltid  när vår närvaro gör skillnad för någon annan.  

Livets tillfälligheter leder in oss på nya vägar och ger oss nya möten, som om vi vågar kan berika  tillvaron och ge oss ny kunskap. Nästa gång molnen hopar sig är det nödvändigtvis inte den  förväntade som finns till hands och hjälper en. Det är bara att hoppas att det i alla fall finns några  som lämnar sina egna viktiga bestyr och kommer till undsättning för den som är i nöd. Jag vill tro  det. Jag kanske själv klarar det nästa gång. 

Julfridens liljor och tusen tända ljus!




Fanny Gustafson

Då - Hästtjej

Nu - Egen företagare/medicinsk massageterapeut/nyexaminerad teatervetare

Sen - Kulturtant

Motto - Det kan lika gärna gå bra

Taggar : Krönika