Krönika: Drömmar

Ju äldre jag blir, desto mer tänker jag på val i livet. Jag tänker på valen vi gör, det vi gör för att vi måste, hur orättvisa gör att många måste mycket mer än andra och jag tänker på det här med att våga göra det en faktiskt vill. Jag vaknar den här morgonen och känner mig relativt pigg för första gången på flera månader. Jag har haft sovmorgon och som så många gånger förut försöker jag njuta av varje sekund av den lediga dag som nu ligger framför mig. Förut har den där lediga dagen kommit efter långa månader av extrajobb som varvats med dagar och nätter av kämpande med tentor och uppsatser. Ett evigt slitande och en konstant längtan efter att bli färdig. Reflektioner kring varför jag låter aktiviteter som skaver mer än uppskattas ta så stor del av mitt liv har jag mest tryckt bort. Jag vet att pengar måste in och samhället har lärt mig att en utbildning är bra. Jag vet att jag, för det första, borde vara glad och tacksam för att jag ens har både jobb och pågående utbildning, och för det andra, glad och tacksam över att jag är fri att skapa ett liv på det sätt jag själv vill. Jag känner mig fånig och snudd på världsfrånvänd när jag inser att jag faktiskt drömmer om något annat. Jag romantiserar författare, musiker, skådespelare och poeter och ser som på rosa moln hur ett sådant jobb skulle kunna innebära att jag får skriva och skriva och skriva nätterna igenom.

Jag har hört i hela mitt liv att en bör se till att skaffa sig ett riktigt jobb och att det en uppskattar på riktigt får nöja sig med att finnas i ens liv som en hobby. Mina släktingar har punktligt jobbat dag ut och dag in och verkar varken tycka bu eller bä kring sin arbetsplats, eller sina drömmar. Jag försöker febrilt hänga med i effektiviseringar på arbetsplatser, osäkra anställningar och en universitetsvärld där prestationsångesten ligger som en våt filt över klassrummen. Jag hanterar alltsammans genom att gå in i någon slags robotkaraktär och funderar inte längre över varför jag är så trött och hur jag totalt tappat förmågan att känna något. Någonstans finns en röst som undrar om det verkligen ska vara såhär? En annan, mycket mer högljudd röst svarar tvärt att det bara är jag som är lat och det är inte många som har lyxen att drömma eller önska sig bortom den stabilitet jag faktiskt befinner mig i. Jag önskar att jag kunde vara mer som mina släktingar, inte tänka så mycket utan bara göra. Just därför stretar jag vidare och håller blicken fäst vid den där sovmorgonen som kommer om några månader, när jag är klar, när det är en ledig helg.

När jag vaknar just den här morgonen är det som sagt sovmorgon, fast sovmorgon efter något helt annat. Jag är pigg men jag är inte glad. Jag är färdig med något som jag inte vill ska vara slut. Tankarna rinner genom hjärnan när jag ligger där i sängen. Jag tänker på hur slut jag var i kroppen och knoppen för ett år sedan. Jag hade jobbat och pluggat om vartannat i fyra års tid och tillslut bestämt mig för att ta en chans, som egentligen kändes mest som en risk, och söka en kreativ kurs. Jag ville ägna ett helt år åt det som de flesta enbart får chansen att göra som en hobby vid sidan av sitt “riktiga” liv. Skriva. Skriva på heltid och vara kreativ som primär syssla. Jag vaknade helt slut den här morgonen men inte för att jag hade jobbat övertid och övertid och övertid. Inte för att jag varit vaken natten igenom för att färdigställa en tenta. Inte för att jag hade presterat och presterat för att sedan bedömas och bedömas. Utan för att jag jobbat med ett eget projekt alla dygnets vakna timmar de senaste tre månaderna. Jag hade jobbat med något jag var stolt över. Något som inte behövde förbättras och utvecklas och optimeras. Något som var berättande och viktigt och gestaltande. Töntigt enligt många. Inget riktigt jobb enligt andra. Viktigt för mig. På riktigt för mig. Och för första gången på flera år vaknade jag och ville göra samma sak igen.

Jag tänker när jag ligger där i sängen att jag vill skrika ut att drömmar faktiskt inte är fånigt. Jag vill att vi ska komma ihåg det. Jag vill att vi ska fundera över varför vissa inte ens ges chansen att drömma och huruvida vi egentligen vill att ett evigt ekorrhjul av ökad inkomst och effektivisering av tid ska vara det våra liv handlar om. Jag tror att om vi slutar förlöjliga oss själva och våra drömmar och istället vågar ta det på allvar och göra det möjligt för fler kan vi förändra något. Jag vet att året jag vågade göra det jag verkligen ville betydde allt för mig. Jag vill att fler ska få uppleva det. Jag vill överrösta alla som säger att det inte är någon idé att drömma och våga. Jag vill överrösta samhället vi byggt som gör att drömmar bara blir en möjlighet för några få.


Clara Lund

Då - Stressade fram mellan extrajobb och plugg, febrilt letandes efter en paus för att fundera på vad jag verkligen ville göra i livet.

Nu - Stapplande steg inom kulturarbetarnas värld. Fortfarande funderandes kring vad jag vill göra i livet.

Sen - Kanske vet jag vad jag vill göra i livet. Ska jag vara realistisk är jag antagligen fortfarande funderande.

Motto - Ta dig själv på allvar.

 





Taggar : Krönika