Krönika: Bänkar

 

På tåget, på biblioteket, i staden, i affären, i parken, på cafét eller på spårvagnen kan en göra dem. De gamla goda betraktelserna. Att sitta och titta. Iaktta människorna runt omkring en, kanske tjuvlyssna på samtalet bredvid eller le åt något gulligt barn. Jag har förstått att jag delar det med fler. Det finns många som uppskattar en ensamfika eller bio där en kan sitta och titta, lyssna och betrakta. Det är ett fint sätt att inte vara ensam när en vill vara för sig själv. För mig innebär det en lugnande tillåtelse av att vara delaktig i något större utan att ständigt tvingas föra en konversation framåt.

På kursen jag nu läser fick vi i uppgift att sätta oss på en valfri plats och notera allt vi såg och hörde för att sedan skriva en text utifrån det. Mitt letande efter en bra plats tillägnad denna uppgift fick mig att tänka på staden och den alldeles helkassa planering för någon som behöver en plats att sitta på utan något egentligt syfte mer än att just sitta där. Bänkar finns, men de allra flesta har nuförtiden försetts med extra armstöd för att ingen ska kunna lägga sig ned. Caféer finns, men de allra flesta med köpkrav. Samhället har skapats för de som har plats, pengar, syfte och en ständig plan. Varje armstöd på en bänk och varje prisökning på ett café kanske inte är det allvarligaste problemet, men jag tror att det bidrar till att klyftorna växer sig allt större och just det där armstödet placerat helt fel på en bänk känns inte som ett steg i rätt riktning.

För mig, som kan köpa en kaffe på ett café och sitta på en bänk utan att bli ifrågasatt blev det dåliga utbudet av lugna, kravlösa platser påtagligt just när jag skulle göra min skoluppgift. Jag hamnade på biblioteket till slut, sittandes på en soffa, stirrandes på någon typ av låtsasbjörk som jag gissar var en del av inredningen. På biblioteket ska du vara tyst och lugn och helst ha ett syfte med varför du är där. När jag satt där bredvid låtsasbjörken slog det mig att jag sällan varit på biblioteket utan syfte att låna en bok eller plugga inför något. Det kändes ovant att vara där enbart för att sitta still och betrakta. När jag väl gjorde det såg jag hur människor skyndade ut och in med nedböjda huvuden, utförde sina ärenden och skyndade vidare utan att se varandra.

Och hur ska vi egentligen kunna se varandra när det inte ens finns en vettig bänk att sätta sig på? Den där bänken tror jag nämligen är enormt viktig. På den hade fler kunnat slå sig ned i tystnad och betrakta tillsammans. Då kanske fler hade lagt märke till hur samhället har byggts på ett sätt som gör det svårare och svårare att ta dessa pauser. Om vi såg det kanske vi också skulle se varandra och tillsammans skulle vi kunna bända bort de där satans armstöden så fler fick plats. Vi kanske till och med skulle reflektera över bänkarna i kollektivtrafiken, där ett biljettsystem utvecklats som snart gör mobilen till ett krav och där en måste ha köpt en biljett på exakt rätt sätt och vid exakt rätt tidpunkt för att inte åka fast i en kontroll eller tvingas betala höga böter. Bänkarna i kollektivtrafiken likväl som bänkarna i samhället riskerar bli till för några få. Det är inte definitionen av kollektivtrafik.

Tillslut kanske vi också skulle bli fler som lade märke till mannen som sover på bänken i busskuren varje natt. Att han bara är där på bänken på natten, eftersom så fort dagen startar och bussarna börjar gå får bänken inte längre vara en sovplats och han måste flytta på sig. Då kanske vi skulle börja reflektera över, och till och med ta in, att bänken är just hans sovplats och det faktum att det accepteras tyder på att vi verkar ha glömt bort att se och ta hand om varandra. Den där bänken är egentligen ett stycke trä och det tillhör oss alla men uppenbarligen fungerar det inte så. Den urbana staden. Gentrifiering blir segregering som blir rasism. Eller kommer det kanske i den omvända ordningen?

För vad är det egentligen, ett samhälle där vi lyssnar om våra grannar gått ut innan vi själva går ut och där kravet på syfte och mål är så starkt att vi blint traskar förbi varandra i jakten på en takeawaykaffe?

Bänken blev påtaglig för mig när jag fick den där skoluppgiften. Och även om det inte är just jag som är i störst behov av en bänk, var jag uppenbarligen i stort behov av att börja reflektera kring bristen på bänkar. Jag önskar mig fler bänkar utan armstöd och efter det önskar jag mig fler caféer utan köpkrav och om jag verkligen får drömma, en skattesubventionerad kollektivtrafik. Kanske skulle sådana platser få oss att lyfta blicken och påminna oss om att se och ta hand om varandra.


Clara Lund

Då - Stressade fram mellan extrajobb och plugg, febrilt letandes efter en paus för att fundera på vad jag verkligen ville göra i livet.

Nu - Stapplande steg inom kulturarbetarnas värld. Fortfarande funderandes kring vad jag vill göra i livet.

Sen - Kanske vet jag vad jag vill göra i livet. Ska jag vara realistisk är jag antagligen fortfarande funderande.

Motto - Ta dig själv på allvar.

 





Taggar : Krönika