Krönika: Boys cry too

Det har alltid varit något med den meningen som fascinerat mig. För varför skulle de inte gråta? Trots att samhället säger att de inte gör det eller känner saker, varför skulle de inte? Jag tror det är flera som drar killar, pojkar och män över en kam för det är enklare så. På samma sätt som man gör det med det motsatta könet. Man har en viss bild av hur de ska vara och bete sig. Och ibland är man så fäst vid det så man ser inte mer än det. Kanske för att man inte fått se det? Alltid det här med att ”killar är som de är” och ”pojkar är pojkar”. Såna uttryck förstärker bilden av att en kille bara kan vara på ett visst sätt. För så har det väl alltid varit? Jag har mött många killar som är känsligare än vad som kanske anses vara norm. Men inte en gång har de känt att det var okej att uttrycka sig utan att samtidigt slänga iväg en kommentar som ”jag beter mig som en tjej”. 

Som att känslor och kvinnor är ett och män och den här tuffa hårda inställningen till livet är ett annat? Inte hör man tjejer slänga iväg det som en kommentar efter de uttryckt sina känslor. Och det är 2020, inte för att vara sån. Behöver man verkligen se en kille gråta för att anta att personen känner något? Att de måste överdriva sina känslor för att bli uppmärksammade. Som att ilska, hat och känslor i allmänhet alltid ska förstärkas hos killar. De känner si, det såg vi allt. Eller att de känner så, ja men han blev alldeles till sig? 

Jag tänker att när man växer upp och försöker bilda sin egen identitet, börjar försörja sig själv, hittar nya vänner och alternativ i livet, då finns det risk att man blir missförstådd, då det man gör nu krockar med hur det var förr. Om det som kommer vet vi ingenting, men rädslan för att man ska bli någon annan skrämmer folk nära en, särskilt de som är en närmast. Där man är rädd för att växa ifrån varandra. För långt bort. För annorlunda från hur det brukade vara. Men framför allt att man inte kommer eller kanske kan ha samma tillgång till en person man varit så beroende av. Som vän, son, dotter, vad som. Det är en rädsla som byggs upp när man hamnar i tonåren och sitter i ett bra tag. Varför säger så många annars att det börjar klarna vid åldern 25+?

Kan det inte ha att göra med att man är lite förvirrad? Lite kluven? Man bygger upp ett nytt jag. Och kanske skiljer det sig åt från det man hört när man vuxit upp. Andras förväntningar. Eller att det kanske inte blir som man tänkt. Ja, vad gör man då? Man älskar, man sårar, man gråter, man skrattar. Det är mycket varje individuell individ går igenom, främst med sig själv. Sedan ens omgivning. Sedan det konstanta trycket från samhället där man ska ha åstadkommit saker vid vissa stunder i livet. 

Körkort, utbildning, partner, livserfarenhet, ekonomi, arbetsförmåga, sociala nätverk, bil, boende, och vad mer? Även om man präglas av alla de grejerna individuellt så har vi också en tickande klocka i bakhuvudet. Jag ska ha åstadkommit det här tills --. Jag ska ha lyckats med -- tills --. Jag ska ta examen --. Jag ska hitta någon att dela livet med när --. Alla dessa måsten, som vi för sakens skull kanske själva inte alltid tänker på, de stressar upp en. Något så oerhört. Vem säger att en som tar examen senare inte har åstadkommit något bara för att hen tog några extra år på sig? En examen är fortfarande en examen, förminska inte det för att det inte passar ramen. Att du ansträngt dig, tagit dig tiden, uppoffrat sömn, pluggat sena kvällar för något du valt att göra? Av med hatten för dig. Och om du väljer att arbeta, bygga upp en framtid och en karaktär på den fronten. För all del, ta för dig. Vem hindrar dig? Eller det här med att alla måste ha samma mål i livet? Det behöver inte nödvändigtvis gälla alla? Det är så ofta man glömmer det, ta din tid. Du behöver inte stressa dig igenom livet för då hinner du knappt njuta av det hela. Att ge sig själv tid behöver inte betyda att man inte har planer eller mål i livet. Det handlar om att man kanske vill prioritera annat, och hur du än väljer, valt eller vill göra är helt upp till dig.
Och sen hur du uttrycker dig, visar känslor, både som kille och tjej, det är också helt upp till dig. Men känn inte att du inte gör rätt ifrån dig ifall du är annorlunda från det “normala” eller är för mycket av det ena eller andra. För vem är inte det på sitt lilla sätt? Ignorera inte det du känner för annars kommer du sitta med tankarna och konstant grubbla över hur det hade kunnat vara. Och det har vi redan gått in på, man vill inte gå miste om något. Men man måste ändå vara ärlig med sig själv, ta pauser när man behöver det, andas när man behöver det. Släppa allting för att plocka upp det i din takt igen. Allt är okej, och du kommer bli okej. Inte hela världen. Om det så innebär att det inte går ihop med andras förväntningar av dig, eller dina egna, du lär dig fortfarande. Du får lov att falla ihop några gånger tills det blir rätt. Och sen kanske det kommer en till smäll, men det är lite så det är. Det handlar om att kunna balansera allt och det borde inte vara så omöjligt som samhället kanske får en att tro. Det är verkligen, helt, okej. 


Sahar Jorat

Då - Vilsen och missförstådd liten flicka

Nu - Hittar min egen väg som en ung tjej

Sen - Igenkänd kvinna för det jag haft att ge och säga

Motto: Life won’t give you more than you can handle



Taggar : Krönika