Krönika: Digitalisera mera

Jag brukar lite naivt tänka att jag inte är så beroende av min telefon. Att jag inte digitaliserats på samma sätt som andra i min generation. 90-talisterna.

Insikten om det motsatta slog mig brutalt när jag hälsade på min mormor och morfar i somras. Vi hade inte sett varandra på flera månader, precis som så många andra, eftersom pandemin plötsligt blivit en del av allas vår vardag. Vi hade planerat för mitt besök och över telefon hade jag påmint dem flera gånger att vi enbart skulle vara utomhus.

Min morgon hade varit stressig. Jag hade sovit förbi flertalet alarm, vinglat upp när det började bli stressigt på riktigt, slukat en kopp kaffe och passat på att ta två telefonsamtal under den korta promenaden till mormor och morfar. Fast jag promenerade kändes det på något vis som jag sladdade upp i 120 km/h på mormor och morfars uppfart. De satt utanför dörren när jag kom, vid den lilla verandan, sida vid sida och hade med största sannolikhet betraktat mig när jag promenerat i den sista delen av backen som vätter mot deras hus.

Det var som att jag kom av mig lite redan där. Jag försökte minnas om jag ens tittat efter bilar när jag gick över vägen. Morfar lärde mig att en alltid ska se sig för. Jag vinkade till dem och såg att de sa någonting. Först då insåg jag att jag inte ens dragit ur mina hörlurar. Morfar säger alltid att han inte förstår sig på människor som har hörlurar i öronen när de promenerar eller cyklar.

De bjöd i vanlig ordning på otrolig fika. Mackor, kaffe, kakor och en speciell ost som de vet att jag gillar. När vi fikat slog vi oss ned på altanen. De berättade, som de alltid berättar om, att de har det så fint här, att det är så svalt på altanen innan eftermiddagssolen kommer och att det är en lyx att ha trädgården precis utanför dörren. Jag hade miljontals saker igång i hjärnbarken. Jag ägnade första timmen hos dem åt att visa bilder, läsa mail och egentligen bara låta tummen röra sig i mönstret som formar koden som låser upp min telefon. För att göra absolut ingenting. Det är som att tummen bara agerar nuförtiden, jag behöver inte ens tänka och på en millisekund har tummen låst upp min telefon. Jag var precis i full färd med att leta upp några frågor jag skrivit upp till dem, angående en text jag planerat att skriva. Hela mitt system så invant i att göra hundrafemtio saker på en och samma gång att jag först inte hörde. Genom bruset i min hjärna nådde din röst tillslut fram och jag hörde vad du faktiskt sa.

“Vi har gratis underhållning här vi”. Du syftade på duvorna och koltrasten som spelade för oss. De bor i deras äppelträd. När motorvägen i min hjärna tystnade och framför allt, när jag inte umgicks med dem parallellt med min telefon hörde jag dem. Du berättade om att trapporna börjat bli så svåra att gå i. Vi diskuterade hur det skulle fungera med en eventuell flytt. Inte lägenhet, det måste finnas möjlighet att gå ut. Gå ut direkt, på gräs. Jag malde på om att det finns enplansradhus. Där är det inga trappor. Men ändå trädgård.

Du berättade att du hade en dov känsla. Det hade du haft under hela pandemin. “Allt det sociala försvinner ju”. Mormor och morfar är sociala. De lever för alla sina vänner och aktiviteter. Varje dag har de något. Varje dag vid förmiddagsfikat kommer det några vänner och hälsar på. De gör alltid extra kaffe, det kommer alltid någon. Det är bara så det är och alltid har varit. Nu har det inte varit så. På fyra månader.

Jag inser på ett helt nytt sätt där och då att mitt besök hos dem är viktigt och något de längtat efter. För mig är det här besöket otroligt viktigt men jag använder min telefon som ett skydd för att slippa tänka på min gnagande oro över att jag eventuellt ändå, trots alla försiktighetsåtgärder, skulle kunna smitta dem. Jag inser även det där och då. Att jag måste ha maximalt tempo i hjärnan för så fort jag lugnar mig inser jag var jag är och att de är sköra och att de kommer att försvinna en dag och att det är något jag inte vill tänka på. Jag hanterar det genom att distrahera mig. Distrahera mig så jag missar hela besöket hos dem. Jag är där men ändå inte där. Fan.

Jag börjar lyssna nu. På riktigt. Försöker stötta och peppa. Besöket känns bättre. Men det skaver. Att jag blivit snabb och känslokall och oförmögen att se längre än dit min egen telefon räcker.

Så hör ni mig säga någon gång att jag inte tror att jag är beroende av min telefon, eller inte är lika djupt fastklistrad i digitaliseringens gegga som alla andra kan ni väl påminna mig. Det är jag. Låt oss påminna oss om det. Så kan vi hjälpas åt att lägga energin och tiden där den faktiskt bör vara.

Clara Lund

Då - Stressade fram mellan extrajobb och plugg, febrilt letandes efter en paus för att fundera på vad jag verkligen ville göra i livet.

Nu - Stapplande steg inom kulturarbetarnas värld. Fortfarande funderandes kring vad jag vill göra i livet.

Sen - Kanske vet jag vad jag vill göra i livet. Ska jag vara realistisk är jag antagligen fortfarande funderande.

Motto - Ta dig själv på allvar.