Krönika: Gå miste

Varför är det så att först när du väl mister något inser du vad det hade för betydelse? Som att man tagit det för givet och sen när det inte finns nära till hands kommer saknaden. Innebörden. Det kan handla om en vänskap, en relation eller något som du allmänt tagit för givet. Det svider som mest när det inte finns hos dig längre. När man är sjuk, önskar man att man inte tog det för givet att vara frisk. När man har problem, önskar man att man uppskattade lugnet man hade innan. När man har svårigheter, önskar man att man tog hand om det som kunde lösas i tid. När man mister någon, önskar man att man kunde spenderat mer tid med den personen. När man går miste om något så kommer saknaden fram. När något tas ifrån en, vill man ha det igen. Det är en väl mänsklig egenskap att inte kunna uppskatta, inte veta värdet av något, någon eller vad som. Men när lär man sig egentligen? Varför är det när det går fel som man ser vad det är som varit rätt? Vad som känts rätt? Vad man inte sett? 

Det finns mycket man kan fråga och ännu mer man kan undra. Enklare att färdas bakåt och grubbla än att ta initiativ och göra något som känns rätt. Det finns en rädsla i att ta ett kliv framåt, en rädsla som är större eftersom man är ovetandes. Det som hänt i det förflutna kan vi grubbla över för det har redan hänt. Och det är bekvämare när man redan vet följderna av det man valt, än att färdas framåt mot det okända, mot det som kan bära eller brista. Det tar på krafterna mer än vad det gör att kolla bakåt. Vågar man ge det allt och släppa allting? Eller ska man hålla sig till det som inte leder till plockepinn? Allt blir en röra och allt blir ett spel, ingen har väl tid för det? 

Att ångra hur man tänkte, agerade, prioriterade är en vardag för många. Där att tycka synd om sig själv är mer självklart än att agera utifrån det och ha det med sig. Lära sig från det man gått igenom och faktiskt ge sig själv chansen att försöka på nytt. Det värsta man kan göra är att ångra det man gått miste om bara för att man varit rädd. Där rädslan tar över och fäster sig på alla dina förhoppningar och mål. Fäster sig så hårt att det blir en del av sanningen, din sanning. Den du intalar dig. Känns som att det är många som skrämmer upp sig själva och intalar sig det värsta eftersom det är enklare än att våga hoppas på det bästa. När du intalar dig själv samma sak är det som att du emotionellt begränsar dig själv, något som blir din verklighet. Övertänka borde vara en hobby i sig, så mycket tid som man spenderar på det. Så när vänder det? 

Möjligheterna hos det man går miste om förminskas ofta när man jämför med vad folk kan säga, vad folk skulle få för uppfattning om en och vad man ska svara andra. När man förminskar sig för att få ihop det i folks ögon så kommer det inte kännas rätt? Vem bryr sig om vad du gör, så länge det du gör, gör dig gott? Rädslan du har med dig kommer vara ett minne blott. Andras åsikter har du ingen nytta av heller. Så länge du är nöjd med valen, prioriteringarna, handlingarna du gör så är det > allt annat. Inte hört om många som ångrat sig från att ha tagit en risk, för är inte livet fullt av risker? De som är erfarna nog ser till och med hinder och några steg bakåt som en läxa. För det de får med sig utifrån det stärker dem. Det bidrar till att nästa risk och nästa grej har större chans att lyckas. När man inte sätter gränser för den man är och det man är kapabel till så kan vi nå stjärnorna och så mycket mer. 

Tryggheten av att inte ändras och inte utvecklas är större än vad många tror eller inser. Det är när andra gått framåt med sina liv som man ser sin egna grop man grävt. Där man stått och står. Styrkan i att falla ihop och försöka gång på gång är det inte många som innehar. Den styrkan och den tron på sig själv och att nå sitt fulla potential är det inte många som lyssnar på. Jag har turen att vara omringad av personer som trots hinder, alla typer av hinder, inte viker sig. De ser sin potential i alla toppar och dalar och det må ta hur lång tid som helst att komma dit. Men de ger sig inte. Och det borde man själv inte heller göra. Inte säger jag att du ska riskera allt, men små vinster är trots allt vinster. Och utveckling i små steg är fortfarande utveckling. Om du aktivt tar beslut som lägger grunden för den framtid du vill ha, då vinner du tusen gånger om. Även om det inte ser ut så idag eller imorgon. Någon gång kommer du vara tacksam över att du inte gav upp. Och då hoppas jag du inte tar det för givet.

 


Sahar Jorat

Då - Vilsen och missförstådd liten flicka

Nu - Hittar min egen väg som en ung tjej

Sen - Igenkänd kvinna för det jag haft att ge och säga

Motto: Life won’t give you more than you can handle



Taggar : Krönika