Krönika: Tid att äntra gubbarnas och gummornas arenor

Krassliga kompisar klagar: ”Vad ska jag göööraaaaa”. Man kan lätt finna sig själv sittandes och stirrandes eller scrollandes utan mål och mening om man har lite känningar i halsen eller bara stannar hemma av solidariska skäl. Den här tiden får oss att reflektera över våra vanor, eller i detta fall: brist på vanor. Uppenbarligen saknas coronavänliga intressen bland mig och mina kompisar, vilket har fått mig att tänka om kring ”åldersappropriering”, något som jag tidigare förhållit mig kritisk till men numera – förvisso påtvingat – utövar och dessutom uppskattar gott.

Låt mig ta det hela från början: En solig februarilördag stegade jag glatt in på min lokala spel- och tobaksbutik för att dra en spontan gissning på V75:an. Aldrig tidigare hade jag spelat på hästar men just den dagen fick jag en känsla av att stjärnorna stod rätt, trots (eller på grund av) att jag inte tillhör den normativa åldersgruppen bland övriga traventusiaster. ”Inga normer stoppar mig!” tänkte jag och gick fram till gubbarna som satt på rad och plitade ner streck på V75-kuponger.

”Jahaja! Och hur funkar det här då!” utropade jag och vände mig till närmsta gubbe. Han såg förvirrat på mig och mumlade något obegripligt samtidigt som han la armen över sin kupong för att dölja vilka hästar han själv satsat på. Stämningen var… märklig. Inte alls som jag hade förväntat mig. Inget skratt och hålligång, inga ryggdunkningar och omfamningar (detta utspelade sig som sagt pre-Corona). Bara koncentrerade gubbar på rad. Snopet chansade jag på ett gäng hästar med tokiga namn och vann absolut ingenting. Jag kände mig snuvad på både ekonomisk och social konfekt, så att säga. Nedslagen började jag fundera kring det här med olika åldersgruppers arenor. Kanske borde jag inte ha klampat in där, på gubbarnas område? Rakt in i deras mysiga grej, vad ska jag dit och göra och störa! Som en slags pensionärssafariturist hoppades jag få möta åldrade excentriker (och bli rik på kuppen förstås).

Efter denna incident blev åldersappropriering den enda formen av ”kulturell” appropriering jag kände mig skeptisk till. I övrigt är jag ju 100% förespråkare för nyfikenhet kring nya kulturer – men att vara nyfiken på pensionärsaktiviteter kändes efter V75–episoden lite… onödigt? Jag menar, jag kan absolut förstå varför jag vill lära mig buddhistisk meditation eller polsk folkdans eftersom varken buddhism eller polska danser kommer till mig naturligt, i så fall får jag söka upp det på egen hand. Åldrandet däremot behöver jag ju inte söka upp på egen hand. Det sker av sig själv, om många, många år kommer jag att ägna mig åt pensionärsaktiviteter… Trodde jag, ja! Klipp till: Covidens entré i vardagen.

Suck. Jag som stört mig på att dagens ungdom (!) länge betett sig som om de vore 65 plus! 20-åringar som är typ såhär: Det är viktigt att stiga upp tidigt på morgonen! Melodikrysset är så trevligt! På Spåret är intellektuellt stimulerande! Och så håller de på med stickningar, sticklingar, korsord och långkok. Nu är jag en av dom och det är förstås pinsamt att tvingas tänka om. Jag har stickat mina första sockor och lärt mig om pelargonskötsel via Youtube. Häromdagen såg jag ett intressant program om pilgrimsvandring på Kunskapskanalen. Jag finner mig själv hängiven åt dessa nya intressen med samma glädje som jag hade när jag valsade in på spelbutiken i februari. Jag älskar ju gubbarnas och gummornas livsstil! Vilken idiotisk tanke det där med åldersappropriering – låt oss istället utforska och vara nyfikna på allt som går! Varför vänta till pensionen!

Samtidigt som jag skriver detta hoppar den lilla djävulen på axeln upp och ner av vrede, den skriker: ”HUR TÄNKER DU NU? Din tid som 20 plus är ju nu och aldrig mer! Dina ben är ännu friska, dina konsekvenslösa handlingar är ännu socialt accepterade! Du kan gå på rave och klättra uppför berg! Varför går du inte på rave?!! Du kan bära opraktiska skor och dricka vin direkt ur flaskan och råka glömma viktiga inlämningsuppgifter bara för att du är nykär! Varför är du inte nykär!!!” Schhhh, lugn lilla djävul, din tid kommer. Nuet är måhända en paus, ett lajvande av pensionärslivet. En tid att hänge sig åt åldersappropriering och försöka lära sig något av det. Jag ska minsann sätta mig in i travvärlden, var så säker på det. Sen ses vi där igen, gubbarna och jag.

Taggar : Krönika