Kritikgruppen - “Hur det känns.."

Alva Rödström har tagit del av utställningen Varje löv är ett öga på Göteborgs konsthall. Hennes reflektioner finns att ta del av både som inläst ljudfil och som text.
Samarbete Scenkonstguiden: Kritikgruppen

Vad betyder det att frånta en person sitt hem? Vad betyder det att varje löv är ett öga? Jag går upp för trapporna och in mot Göteborgs konsthall. Jag kommer in i den tomma entren och tar ett programblad för vinterns nya utställning Varje löv är ett öga. Det är en grupputställning med konstnärer från olika delar av världen, som handlar om markkonflikter, utnyttjande av natur och exploatering av ursprungsbefolkningars rättigheter. 

Med mitt programblad i handen går jag nyfiket in mot utställningsrummet. Jag brukar lite då och då gå till konsthallen och slås av en påtaglig förändring. Väggarna har ändrat färg. Rummet är mörkt och väggarna är i en mörkblå ton. Den blå färgen som omringar mig påminner mig om himlen och trots att jag vet att det bara är målarfärg så känns det lite som att vara utomhus en vinternatt. 

De första konstverken jag möts av är skulpturer och installationer av Otobong Nkanga. Marken som hennes andra konstverk står på skiljer sig från resten av museets golv, det är små, små grå stenar som tillsammans blir till en strand av grus. Jag går sakta runt på “grusstranden” och kollar på Nkangas andra skulpturer och konstverk som presenteras i olika former och färger. Trots att skulpturerna är vackra går mestadels av mitt fokus tillbaka till konstverket jag står på, marken under mina fötter. Det är som att marken får mig att sväva bort till en annan plats, bortanför museet. Grusstranden skapar en dubbelsidig känsla i mig. Den påminner mig om utvinning av alla naturmaterial, och om hur vi människor tar oss rätten att förstöra det naturliga ekosystemet för vår egen gynning. Men samtidigt som jag tänker på hur hemskt det är njuter jag verkligen av att känna de små stenarna under mina fötter. Det skapar ett dilemma inom mig. Nkangas konstverk får mig att ställa mig frågan: Är det tillåtet att känna njutning av något så hemskt? 

I andra delen av rummet med de blåa väggarna tar Anders Sunna & Michiel Brouwers installation plats. Den mörkblåa färgen, som påminner mig om himlen, är bakgrundsfärgen till de stora väggmålningarna som fyller rummets väggar från golv till tak. De stora väggmålningarna är en blandning av Norrländska landskapsmålningar och läskiga döskalle-karaktärer. Kontrasten mellan de vackra och de hemska bilderna får mig att tänka på hur det känns i kroppen när obehagliga och bortträngda minnen växer fram. Det står i beskrivningen av verket hur Anders Sunnas familj på 70-talet fick sitt tillstånd till renskötsel indraget, vilket innebar att de förlorade sina marker, anläggningar och renar. Verket får mig att förstå hur det strukturella våldet som samer blev utsatta för inte bara blev en stöld av en fysisk plats, utan att det också är ett levande, påtagligt förtryck. Minnena av förtrycket som följer samer än idag gör att den förlorade historien också blir till ett nutida övergrepp. Ett övergrepp som skapar en maktlöshet till och med inför sina egna minnen. 

Jag fortsätter att gå djupare in i Göteborgs konsthall och möts av filmen One Day in the Life of Noah Piugattuk som är skapad av det inuitiska filmkollektivet Isuma. Filmen är baserad på en verklig händelse som inträffade år 1961. Den handlar om hur den kanadensiska tjänstemannen Boss en dag kom till inuiternas område och hur han försöker övertala den äldre inuitiska mannen Noah och hans familj att flytta från isarna och in till den civiliserade, Kanadensiska staden. Noah förstår inte det engelska språket, och den kanadensiska mannen förstår inte inuktitut och det är därför en översättare som leder deras samtal. Det finns undertexter till vad Noah, översättaren och den kanadensiska mannen säger och som åskådare av filmen märker man hur översättningarna mellan de två olika männen ofta blir helt fel. De språkliga missförstånden blir som en symbol för hur svårt det kan vara att förstå och möta en annan kultur. Jag känner både sympati för den kanadensiska mannen och Noah. Den kanadensiska mannen försöker hjälpa Noah och hans familj, han vill att dom ska få ett varmt hem och att deras barn ska få rätten att gå i skolan, han vill väl. Noah förstår inte den vita mannen, varför skulle han vilja flytta från sitt hem och låta sina barn bli lärda av vita män? Den kanadensiska mannen tror att han ger något men egentligen så tar han något, han ser det som att han gör en god gärning när han överför vad han tycker är nödvändigt från sin kultur på en annan kultur. 

Filmen påminner mig om koncepten “the white man's burden” och ethnocentrism. Koncepten handlar om att västerländska personer tror att deras kultur och värden är de “rätta”, och att det därför är en tjänst att föra över dem på en annan person eller kultur. Detta blir tydligt när den kanadensiska mannen oförstående frågar Noah “What is even good out here?” och Noah svarar “I was born here, it is perfect”. Filmen berör mig starkt och konceptet av etnocentrism och “the white man's burden” är viktiga ämnen att koppla till dagens samhälle. I Sverige idag pratas det mycket om vikten av integration och hur invandrare borde vara tacksamma över deras chans att få komma till det svenska samhället. Men när vi pratar om integration måste vi komma ihåg den koloniala historien och etnocentrism, integration handlar inte om att föra över en dominerande, “bättre” kultur på en annan, utan istället om ett möte mellan två kulturer. 

Jag tänker på filmen kopplat till utställningens namn “varje löv har ett öga” och jag förstår att genom att ta någons mark, ta någons hem, tar man också någons identitet och kultur. Det är inte bara en exploatering av något fysiskt, utan det är även en exploatering av ett hem, en identitet, en kultur. Jag undrar, när man fråntar en person rätten till sitt hem, fråntar man då även en person rätten att existera? 

Jag undrar, vad betyder historisk rättvisa? Och hur kan man idag ta sitt moraliska ansvar för en historisk exploatering? 

Längst in konsthallen visas tre videoverk av Simon Gush. Filmerna handlar om hans familjs delaktighet i det koloniala övertagande av mark i Sydafrika och hur det fortfarande påverkar Xhosa-communityt som bodde på platsen från första början. Filmen följer en rättslig process om vem som har äganderätt över marken. “We want our ancestral land back” står det på filmduken och orden får mig att inse något. Det handlar inte om ett moraliskt ansvar för en historisk exploatering, utan att det handlar om nutid. Historien påverkar makten i dagens globala ordning och det faktum att jag lever gott är grundat på att någon annan har det sämre. 

Jag går ut ur konsthallen och tänker på mina värden och min kultur, om hur jag tycker att skolplikten är viktig och hur det är bra att borsta tänderna två gånger per dag. Utställningen fick mig att inse att bara för att min kultur, västvärlden har ett maktövertag i en global ordning betyder inte det att den är bättre, eller mer “rätt” än någon annan kultur. Jag går ner för trapporna och blir medveten om platsen jag står på, om landet jag lever i. Det lättaste är kanske att dölja, glömma bort och gå vidare, men det känns inte moraliskt att ignorera när det är så tydligt att min lycka är grundad på någon annans olycka. Mitt hem, min trygghet och mitt land existerar för att någon annans hem blev exploaterat, exploateras. Bakom varje löv är ett öga, och vi skördar träd. 


Foto: Isuma, One Day in the Life of Noah Piugattuk, 2019. Courtesy Isuma Distribution International.

Varje löv är ett öga
Göteborgs konsthall
Medverkande konstnärer: Otobong Nkanga (Nigeria/Belgien), filmkollektivet Isuma (Kanada), Anders Sunna (Sverige) & Michiel Brouwer (Sverige/Nederländerna) och Simon Gush (Sydafrika).
Visas till och med 22 mars 2020


Kritikgruppen
Nu under hösten driver KulturUngdom tillsammans med Scenkonstguiden en fokusgrupp kring kulturjournalistik och kulturkritik, en grupp bestående av sex personer som under hösten fördjupar sig kring konsten att skriva om konst och scen. Under hösten kommer gruppen experimentera loss med olika typer av reflektioner, recensioner och publikationer. Vi tar på oss kritikerhatten och låter samtalet om konsten flöda!


Alva rödström som är 19 år gammal och bor i Göteborg. Hennes största intressen är konst och politik och tycker konstkritik är spännande eftersom att kritken kan bli som en en länk, en förmedlare mellan samhället, människorna, och konsten. Alva kommer att skriva om olika typer av konst, och försöker framförallt kritisera konst som hon inte är van att se.