Krönika: Illusioner av tillit och intimitet

Här i norra Europa älskar alla sina hem. Oj, vad det donas och bonas – året om. Alla har verkligen fina hem. Har någon någonsin bott på ett Airbnb utanför Skandinavien och tänkt ”åh vilket vackert hem”? Svar: Nej. Detta handlar inte enbart om att jag är indoktrinerad med skandinavisk design (även om det såklart spelar en viss roll), jag tror nämligen att vi nordbor värdesätter hemmet på ett högst unikt och tidsomfattande sätt, eftersom det är där vi… är. Typ hela tiden. Vi arma stackare som stelnat i köldens grepp! Ett sällskapsliv ”på gatan” som i varmare delar av världen är otänkbart, jag fryser rakt in i hjärtat så fort jag går utanför dörren vilket inte är en särskilt god förutsättning för hjärtliga möten. Om jag mot förmodan skulle sätta mig på en trottoarkant och chilla lite skulle jag i bästa fall få frågan ”är du okej?” och i värsta fall drabbas av blåskatarr. Vi är och förblir inomhus, där vi placerar fina lampor och växter i fönstren så att det ska synas utåt att vi har det bra där inne. Så ökas distansen till alla på gatorna, alla som är på väg till sina vackra hem. På deras ytterdörrar har barnen ritat en gullig ”här bor familjen Lindström”-skylt. Det kan skapa en trygg och lite intim relation till familjen i fråga men är i själva verket en illusion. Mellan raderna säger ju skylten STOPP! Här får du inte gå in! Här bor vi, inte du!

Det råder alltså total disconnection mellan människor, framförallt i städer. Ju fler som bor i en stad, desto färre genuina möten. Hur ska vi nå varandras hjärtan! Va! De enda som gör desperata försök att upprätta (en illusion av) tillit är väl företagen, som skulle kunna tjäna pengar på ”hjärtlighet”. Ni vet hur det är, man köper nån jävla hudvård på en jävla internetshop och får tonvis med mail från en Petronella som ger förslag på ”fantastiska produkter utvalda just för dig Lisa”. Ingen tycks känna mig så bra som ”Petronella”.

Okej, Sverige må vara kallt. Men! Detta är också ett rart land! Vi håller inte på med titlar och niande och sådant tjafs! Vi låtsas istället som om alla är på samma nivå trots enorm distans enligt den socioekonomiska rangordningen. Annars är ju kalla-mig-mitt-namn-istället-för-min-titel-scenen en mycket uttjatad men effektiv manöver i typ amerikanska filmer. Den används för att vi ska förstå att relationen är (eller kommer bli) förtrolig och intim. Den nya sekreteraren kanske frågar: ”Vad önskar professorn att dricka?” och professorn bara: ”Kalla mig James”. Åh, James! Han är så jordnära och ser sig själv och sekreteraren som jämlikar trots att han tjänar 30 000 mer och sekreteraren är i total beroendeställning av honom! Vem gynnar den här hjärtliga jargongen i slutändan?

Butikspersonal bär namnskyltar så att vi ska kunna säga: ”Tack, Annika” (istället för den mer opersonliga varianten ”tack”) när vi tar emot kvittot. Jag har varit i Annikas sits och kan berätta att hon inte bryr sig överhuvudtaget. Jag har också städat hotellrum och lämnat lappar med ”Jag har gjort i ordning ditt rum /Lisa ☺” för att gästerna ska känna en luddig känsla av närhet, eller tacksamhet (eller kunna klaga lättare). Jag har inte jobbat som telefonförsäljare men förstår logiken bakom hälsningsfrasen ”tjenare Lisa, Johan här!”, då är vi ju i princip vänner redan, jag och Johan? Och en vän kan väl inte lura mig på pengar? Butikspersonal, hotellstädare och telefonförsäljare kanske inte är yrkestitlar där det ständiga informerandet om förnamn gynnar individen i fråga. Men om gästen eller kunden känner en direkt koppling till vem som hjälpte en i kassan, vem som städade hotellrummet eller vem som hade det där förmånliga försäkringserbjudandet ökar kanske tilliten och i förlängningen konsumerar vi mer. I slutändan gynnar det företaget.

Eller… så gynnar det ingen. Vi kanske redan har passerat gränsen för vår naiva tilltro på företag? De har missbrukat sina och våra namn till den grad att det numera missgynnar både företagen och medmänskligheten bortom konsumtionens värld. Jag menar, till slut tror vi inte längre på varandras trevlighetsfraser utan blir enbart misstänksamma när någon försöker vara vänlig. Kanske är det därför jag älskar kvinnan på mitt lokala Ica som är extremt uttråkad i kassan. Hon himlar med ögonen åt jobbiga kunder, våra blickar möts i samförstånd när någon plötsligt ska betala med enkronor i rusningstid. Jag har ingen aning om vad hon heter eftersom hon har lagt undan sin namnbricka, ändå känner jag mig absolut närmast henne av alla i hela butiken.

Intimitet är inte nödvändigtvis ett namn och en trevlighetsfras, det kan vara en blick och ett gemensamt störningsmoment. Vi behöver inte fler namnskyltar på uniformer och ytterdörrar. Vi behöver visa vilka vi är, inte vad vi heter eller hur fint vi bor.

Taggar : Krönika