Krönika: Att leva i en värld som inte är andras

Jag har grubblat mycket över min värld på sistone. Min värld i förhållande till andras. I år har jag avstått från att köpa nya prylar och att flyga, för att det har känts som det enda rimliga. Samtidigt scrollar jag förbi flygplansvinge efter flygplansvinge på Instagram och incheckningar på världens alla flygplatser med tillhörande flygplansemojisar. Jag försöker boka en tågresa till Belgien fast jag hellre hade åkt till solen på mina lediga decemberdagar. Samtidigt flyger bekanta både inrikes och utrikes som om det inte fanns en morgondag.

Insikt: Min värld är verkligen inte allas värld. Trots att vi alla bor här.

För mig är det sanningar utan undantag att vi inte ska flyga om det inte är nödvändigt, att animaliska produkter bör undvikas så gott det går och att konsumtion förstör klimatet. Och så vidare, och så vidare med den politiska korrekthetens fana i topp. Men på klimatmarschens väg är det lätt att glömma bort alla som inte går i tåget med oss.

Jag brinner inte för klimatkampen. Jag hatar den. Jag vill fokusera på andra kamper, men den här verkligheten ger mig inga alternativ. Jag kan inte fortsätta flyga hejvilt när klimatflyktingar är ett faktum. Ändå verkar det som att andra väljer andra alternativ. Trots att de lever på jorden och bör höra naturens rop på hjälp på samma sätt som vi i klimatmarschen hör det. Många verkar välja alternativet att skita i allt och fortsätta som innan.

Dagligen stöter jag på personer som fortsätter flyga och äta kött och shoppa nya kläder utan minsta eftertanke. I varje sådan situation måste jag besluta mig för om jag ska vara den som skapar dålig stämning, eller om jag ska skratta med. Om jag ska vara den jobbiga politiskt korrekta personen i kommentarsfältet, eller om jag ska scrolla vidare.

Det slutar oftast med att jag predikar utifrån min och klimatmarschens världsbild och hoppas att det ska nå fram. Det går nästan aldrig bra. För hur säger jag till min kompis att det i min värld är galenskap att flyga till andra sidan Europa för en weekend? Hur säger jag det när hon, som inte haft semester på ett helt år, vill ha en lugn helg på en varm plats? Hur pratar vi om det utan att döda glädjen? Är det värt att döda glädjen för att prata om det?

Hur säger jag till mina nära att jag inte tänker köpa några prylklappar i år? Inte för att jag inte tycker om dem, utan för att jag även tycker om jorden. Hur övertygar jag familjen om att det är rätt sak att göra, hur mycket vi än älskar julklappsutdelningen? Är det ens min uppgift att övertyga någon?

Tankarna om ansvar för att protestera landar ofta i att jag kanske kan påverka någon som hör eller läser diskussionen. Inte nödvändigtvis personen som uttryckte sig från början, utan någon som befinner sig i närheten. Jag vill inte låta flygplansvingarna och statusuppdateringarna fortsätta göra smygreklam för solsemestrar, utan tillhörande varningstext om ”skadligt för jordens hälsa”.

Någon tycker att det är en rättighet att åka på chartersemester. En annan tror inte på att individen kan göra skillnad. En tredje säger att människan behöver kött för att överleva. Min intuitiva reaktion är ilska, för i min värld ljuger de. Samtidigt inser jag att det är sanning i deras värld.

Min värld är inte allas värld. Min värld är inte allas värld.

Hur pratar vi med varandra mellan världarna i vår värld, utan att förstärka gränserna? Hur pratar vi om de stora politiska frågorna utan att diskussionen slutar i att vi avskyr varandra? Jag har inget bra svar. Men ett första steg kanske är att inse det där med sanningarna.

Jag tror att jag lever i världen, men egentligen klafsar jag bara runt i en illusion av den, och skymtar andras världar. Lars Winnerbäck får uttrycka den förvirrade slutsatsen:

”Jag tycker att jag förstår kanske bättre än de flesta, men så tänker kanske alla.”

Taggar : Krönika