Kritikgruppen - Daniella Johansson de Laurentiz

Nu under hösten driver KulturUngdom tillsammans med Scenkonstguiden en fokusgrupp kring kulturjournalistik och kulturkritik, en grupp bestående av sex personer som under hösten fördjupar sig kring konsten att skriva om konst och scen. Under hösten kommer gruppen experimentera loss med olika typer av reflektioner, recensioner och publikationer. Vi tar på oss kritikerhatten och låter samtalet om konsten flöda!

Idag presenterar vi Daniella Johansson de Laurentiz, 19 år gammal som bor i Mölnlycke där hon studerar på Wendelsbergs folkhögskola. Daniella brinner för teater och vill lära sig mer om scenkonst som helhet och hur det påverkar och speglar vårt samhälle. På fritiden gillar hon att analysera och filosofera om livet, och deltar så ofta hon kan på panelsamtal och evenemang om scenkonst.

Berätta, vem är du?
Jag vill förbli den som intresserar sig för för scenens upplyftande av varierande verkligheter.

Hur kommer det sig att du sökte till kritikgruppen?
Det lät som en spännande utmaning då jag vill bli mer insatt i scenkonst och förstå hur man skriver kulturkritik.

Vad har du för själv för relation till kritik? Läser du slaviskt recensioner innan du köper biljett till föreställningen/filmen/utställningen eller är du rädd att bli för påverkad av andras åsikter och håller dig borta från att läsa något innan?
Jag läser recensioner av föreställningar jag hade velat men inte kan se, samt för att följa mina favoritdramatiker och -regissörers arbeten. Jag kan bli ganska påverkad av kritik, jag minns fortfarande hur jag gick och tänkte på formuleringen ”intressant petande” som kommentar till en föreställning jag var nyfiken på i flera dagar. För mig bidrar tankarna och åsikterna i en recension till själva verkets påverkan, det kan leda till en djupare förståelse eller ge ett annat perspektiv. Recensioner är en spännande gråzon mellan objektivitet och subjektivitet, och om det finns ett rätt och fel sätt att tolka något.

Vilken kritikerstil skulle du säga att du har? Är du en notorious recensent som inte kan hjälpa att hårt gradera dina upplevelser på en skala av fem, eller blir du oftast hänförd av konstupplevelser och har svårt att se utanför det rosaskimrande tillståndet de försatt dig i?
Jag försöker fortfarande hitta min röst och kritikerstil. Därför skulle jag definiera den som experimentell och obestämd. Jag gillar att leva mig in i det jag ser och inte tänka alls under tiden jag tar in något.

Är det något speciellt du kommer rikta in dig på under hösten? En specifik konstgenre eller form? Om du vet redan nu vad du kommer att se/uppleva skriv gärna något om det här!
I höst vill jag experimentera med olika stilar och röster för att förstå kritik. Scenkonst är det som ligger närmast hjärtat och det jag vill skriva om.

Utöver att följa det du gör här i våra kanaler, kan en kika in mer av det du gör nånstans?
Jag har för närvarande inte andra kanaler för kulturkritik, men jag hade velat börja med det.


Daniella Johansson de Laurentiz första text handlar om Nakna som foster och gudar på Folkteatern i Göteborg.


Foto: Markus Gårder

Klädda som offer och gudinnor, Folkteatern, Göteborg
Daniella Johansson de Laurentiz

“Ville Boye att det skulle ta slut bara sådär?” Daniella Johansson de Laurentiz har sett Nakna som foster och gudar på Folkteatern i Göteborg, en föreställning om poeten Karin Boye och hennes livspartner Margot Hanel.

Är detta ett sätt för Margot att få sin röst hörd?

Vi stiger in i Margots gråa verklighet för att uppleva tillbakablickarna som förklarar hur hon hamnade där hon hamnade, eller varför hon gjorde det hon gjorde.

Hade Karin Boye velat att det skulle visas så här?

Föreställningen centrerar sig kring Margots situation, istället för att spekulera i anledningar kring Boyes tragiska slut, trots att dessa ifrågasättningar finns hos karaktärerna.

Med en enda vilja - Karins kärlek, bär Margot offerkoftan hela tiden. Och visst är det förståeligt när det handlar om nyförälskelse, men de hade ändå varit ihop i 8 år.

Karaktärernas handlingar driver föreställningen framåt, fastän att dessa handlingar inte förändrar karaktärerna i sig, de förblir desamma från början till slut. Karaktärerna kan inte påverka det som sker, det är oundvikligt. Föreställningen är verklighetsbaserad, med komiska inslag i den dystra stämningen. Ungefär som pruttar under en begravning. Oväntat, absurt, men nödvändigt.

Ville Boye att det skulle ta slut bara sådär? Kunde inte hennes eldsjäl övervinna världens kyla?

Det handlar om Karin Boye genom andra. Det handlar om en människa i konflikt med tidsenliga ideologier, samhällsnormer och sig själv. Det handlar om människor, möten och maktlöshet. Det handlar om vår mänskliga historia, en tragedi.

Många känslor. Några röster. Bara kvinnoröster. Ett kvinnoperspektiv. Regissör, dramatiker och skådespelare alla av samma kön. Gör det något med föreställningen? Att skippa testosteronet?

Vi får se det som händer bakom låsta dörrar, eller halvgenomskinliga väggar och en dörr. Vi får följa liv som kraschar. Vi får ta del av något vi aldrig kommer kunna förstå, bara tolka.

I tur och otur gäller inte GDPR-lagen för Boyes liv. Hon som är 1900-talets starkaste röst i skrift. Hennes liv är numera konst. Hennes brev och familj och vänner är en del av det, konsten. De tillhör publiken. Vi får ta del av deras privatliv. Integriteten finns i den bevarade realismen, replikerna har trovärdighet. Det är en hyllning. Vi måste kunna vår historia för att förstå världen vi lever i idag. Och Boye är högaktuell historia. Hon lever kvar i vår tid.

Ett blankt golv. Ett instängt rum. Ett slut utan svar. Vad är mer ironiskt än en poet som inte får säga det sista ordet?


Nakna som foster och gudar
Folkteatern, Göteborg

Hade urpremiär 28 september 2019
Spelas härnäst 20-30 november 2019

Av: Isabel Cruz Liljegren
Regi: Helena Sandström Cruz
På scenen: Lena B Nilsson, Lovisa Onnermark, Sara Turpin, Maria Zakrisson Mortensson.