Kritikgruppen - Alva Rödström

Nu under hösten driver KulturUngdom tillsammans med Scenkonstguiden en fokusgrupp kring kulturjournalistik och kulturkritik, en grupp bestående av sex personer som under hösten fördjupar sig kring konsten att skriva om konst och scen. Under hösten kommer gruppen experimentera loss med olika typer av reflektioner, recensioner och publikationer. Vi tar på oss kritikerhatten och låter samtalet om konsten flöda!

Idag presenterar vi Alva rödström som är 19 år gammal och bor i Göteborg. Hennes största intressen är konst och politik och tycker konstkritik är spännande eftersom att kritken kan bli som en en länk, en förmedlare mellan samhället, människorna, och konsten. Alva kommer att skriva om olika typer av konst, och försöker framförallt kritisera konst som hon inte är van att se.

Berätta, vem är du?
Jag heter Alva, är 19 år gammal och har nyss kommit hem till Göteborg efter 2 år i Bosnien & Hercegovina, där jag pluggade IB-programmet. Mina största intressen är konst och politik, och tycker konstens universella kraft och chans att förändra samhället är riktigt spännande. Förutom att vara en del av kritikergruppen pluggar jag samtidskonst och filosofi, jobbar som barista och experimenterar med konst!

Hur kommer det sig att du sökte till kritikgruppen?
Konst har är en stor del av mitt liv och jag kollar på mycket konstutställningar, teatrar och konserter och jag är ofta fylld med tankar och känslor jag vill dela med mig av och reflektera över, speciellt i samband med aktuella politiska frågor eller konstvärlden. Jag såg kritikergruppen som en perfekt chans att kunna fundera över konsten jag ser, från ett nytt perspektiv och på ett nytt sätt. Jag tycker också att konstkritiken behöver bli lite mer experimentell och varierad, och vill gärna vara med att skapa denna förändringen.

Vad har du för själv för relation till kritik? Läser du slaviskt recensioner innan du köper biljett till föreställningen/filmen/utställningen eller är du rädd att bli för påverkad av andras åsikter och håller dig borta från att läsa något innan?
Det är olika. När jag blir väldigt känslomässigt påverkan av ett verk så gillar jag att inte läsa något om det eftersom jag gillar att vara kvar i den obeskrivliga, kraftfulla känslan konst kan skapa, däremot när jag inte riktigt blir speciellt fångad eller när jag inte helt förstår så läser jag gärna kritik för att kunna komma närmre verket och förstå det mer. Ibland kan konstkrtitk vara som ett konstverk i sig själv, och verkligen öppna upp dörrar och skapa perspektiv, men ibland kan den också stänga en upplevelse eller ännu svårtillgängligare än självaste konstverket.

Vilken kritikerstil skulle du säga att du har? Är du en notorious recensent som inte kan hjälpa att hårt gradera dina upplevelser på en skala av fem, eller blir du oftast hänförd av konstupplevelser och har svårt att se utanför det rosaskimrande tillståndet de försatt dig i?
Jag vill under hösten, och med min kritik försöka vara så ärlig som jag kan med min upplevelse, samtidigt som jag vill försöka att experimentera och testa något nytt. Jag försöker utmana mig själv, att skriva på sätt eller om saker som jag inte är van vid. Så för att svara på frågan - en experimenterande stil!

Är det något speciellt du kommer rikta in dig på under hösten? En specifik konstgenre eller form? 
Jag är framförallt intresserad av samtidskonst, men vill även försöka att testa mycket nytt, så håll ögonen öppna, det kan komma kritik av allt möjligt!

Utöver att följa det du gör här i våra kanaler, kan en kika in mer av det du gör nånstans?
Ja, följ mig gärna på instagram @vattenalva , jag lägger ut en del konstbilder, både av konst som jag själv gör men också som jag ser!

Alva Rödströms första text handlar om hur hon upplevde ljudets kraft på Geigers septemberfestival på Atalantes scen i Göteborg. 

Kritikgruppen: Geigers septemberfestival, Atalante
Alva Rödström

Starka upplevelser på experimentell musikfestival
”Innan allt börjar känner jag mig pirrig, hela grejen med en högtalar-festival känns otroligt nytt, jag äger inte ens en högtalare hemma.” Alva Rödström upplevde ljudets kraft på Geigers septemberfestival.

Teaterscenen är fylld med stolar som bildar en cirkel. Högtalare, många högtalare (!!) i olika former och storlekar, står utspridda i rummet, vända mot stolarna. Vi är inte så många i publiken och det känns ovant att som publik sätta sig på en stol i mitten av scenen. Den centrala platsen i rummet får mig att känna mig extra viktig, den får mig att bejaka mina känslor extra, det är som att ombytet av plats ger mig ett nytt perspektiv. Innan allt börjar känner jag mig pirrig, hela grejen med en högtalar-festival känns otroligt nytt, jag äger inte ens en högtalare hemma.

Kvällen är uppdelad i tre olika akter, och det var olika stil på dom. Den första akten började med ljud som påminde mig om ASMR (Auto Sensory Meridian Response). Det var lugnande, försiktigt och spännande. När akten var slut kändes det som om jag vaknade, men inte från en sömn, utan snarare från ett djupt viloläge, snarare som att jag mediterat. De andra akterna var inte alls lika lugnande, utan snarare mer skrämmande. En av dom var en tysk barnkör, och man hörde de olika rösterna i dom olika högtalarna (ett barn per högtalare), och eftersom högtalarna omringade en så gav det en illusion av att barnen också omringade en. Jag kunde inte tolka vad barnen sa, och inte heller se barnen trots att jag hörde deras röster och kände deras närvaro. Det var som att vara i ett rum med folk utan att kunna se deras fysiska form, och utan att veta vad dom pratade om, var dom hotfulla mot varandra? Var dom kärleksfulla? Jag hade ingen aning. Jag kände mig som att jag sakta tappade kontrollen, och jag visste inte var min plats i rummet var. Det var läskigt, men också gripande. Den sista akten var en liveakt, det var en DJ på scenen, och efter att ha blundat och lyssnat utan att ha en fysisk artist, blev det nästan ovant att kolla på en person som uppträdde. Så jag blundade, som jag hade gjort resten av kvällen.

Det var något med att blunda som gjorde att hörselsinnet förstärktes. Jag ser mig själv som en visuell person och gillar att se saker framför mig, och kanske var det just därför jag blev förvånad av den starka upplevelsen jag fick under kvällen av att stänga av synen och fokusera på ljuden. Under kvällen, när jag var som djupast i min koncentration, fick jag en illusion av att min fysiska kropp försvann, som om jag blev uppslukad av något annat och kom bort från verkligheten. När jag drömmer kan jag känna så starka känslor i min kropp att det känns som om den vibrerar, och just så kände jag under kvällen. Det var ett utbyte mellan rummet och mitt inre, som att ljuden förvandlades till vibrationer i min kropp. Det var häftigt att känna den känslan i ett vaket tillstånd.

Jag älskar det visuella, men efter denna kvällen har jag också upptäckt ljudets kraft. Vad jag tar med mig hem efter kvällen är en medvetenhet om allt man kan upptäcka bara genom att blunda.

GEIGERs septemberfestival
27-28 september 2019
Atalante, Göteborg
Temat för festivalen var multikanalsmusik, akusmatisk musik eller elektroakustisk musik.
GEIGER är en arrangörsförening som i huvudsak gör fyra tvådagarsfestivaler per år. Några av GEIGERs festivaler görs på Atalante.

Foto: Marcus Wrangö