Poesi: Mareld

Kom.
Håll min hand ett slag.
Håll mitt hjärta när det bankar.

 


Jag ska sona de brott som begåtts på bekostnad av min dåtid
Jag ska begränsa de sorger som burit mig
ända hit men inte längre
Jag ska sova under de nakna stjärnor som särar på mörkret
Jag ska gräva ner mina tårar djupt i marken
& vattna de rötter som närt sig på de rådjur som stupat
när deras kroppar har blivit avstannade av vapen
Jag sa: jag ska ställa mig barfota med tårna hårt grävda i jorden
som rimfrostbitna mandelkullar
Jag ska stå frusen under de tårpilar du hört om från böcker din mamma läst ur högt
Jag ska sträcka mig som de vägar jag korsat & slutligen spärrat av

 


Det bär mig emot att bära mig ifrån vad som skälvt mig; frigörandet från rollerna jag spelat; en riktning jag skyggat för jag har velat nedåt bortåt inåt
Men jag menar att jag bär mig dit ändå för jag måste låta min längtan läka
Jag syftar på min frihet i ägandet; besittningen av frigörelsen från skuld
Jag menar att jag ska vårda den bättre. Nej förresten; att jag ska vårda mig mer

 


Jag ska berätta dig om min lust för kapitulation & olust för tillgjordhet

Tyst lite bara. Sy ihop dina läppar.

Jag ska sluta mig som de dörrar jag öppnat med tungan
Jag ska öppna mig ur avstängdheten & jag ska sluta
mina händer runt det fragila

 


Ja alltså jag ska ta tag i den frihet jag önskat mig
inte bli rädslad & kasta den i marken så den krasar
& knäcks; innan den hinner transformeras; jag ska inte springa åt motsatt håll;

jag ska stoppa mig innan jag bryter
benen av de älgkalvar jag lämnat
föräldralösa när jag kört på deras
mammor i vägrenen då jag korsat de avspärrningar
jag lämnat bakom oss

 


Jag ska de visa dig de fåglar som ligger där med brutna vingar & brustna hjärtan
De som jag hittat längst av gatorna där alla kör för fort för att kunna bromsa

 


Innan nattskärrorna hunnit lyfta
just när motorn fått för mycket luft

 


Jag ska lyfta blicken
Sänka ribban

 


unga moräna bördor eller tunga stenar som ord i munnen eller kanske
tunga ord som stenar i mynningen, som klippor i skymningen, jag blundar
lite nu bara så det inte ska synas så tydligt att jag klipper med ögonen.

 

 

Ser du de krossade revben som ska lyckas skydda livslust och organ, vad gör man när någon forcerar de barriärer man bygger för att skydda sitt inåt;
vad i helvete gör du
när jag tränger genom jordskorpan för att underifrån kunna spräcka det motstånd jag byggt på höjden
Nej förlåt
jag menade hur gör jag när jag spränger de barriärer av motstånd jag byggt på djupet för att skydda mitt inre

 


Jag ska röra mig fritt i & ur innerligheten som jag känner av känna trygghet i ytterligheter
jag önskar mig ro i ömheten;

 

Jag ska skala av mig skulden först
Jag ska klä av mig orden sen
och slutligen alla roller
plagg för plagg
som många lager kläder inför en älskare;

trosorna som bildar
en pöl runt anklarna.
Är det inte konstigt att man inte klär på någon igen
Alltså med samma
entusiasm som när man
hjälper kläderna falla från kroppen
att bilda högar på golvet.

 


Jag ska dechiffrera de rop på Gud som sprungit genom golvbrunnen
Jag ska teckentolka mig genom de stötar av luft som sipprat mellan de sydda läpparna och den ljudlösheten det gör
Jag ska viska dig något nytt som inte innehåller dina bokstäver utan bara mina egna
Jag ska väva mig himlar från de språk som begåtts när jag glömt av dem
Jag ska väva språk som himlarna begått när jag glömt bort mig


Lyssna;
allt är självfallet till marken och jag står naken kvar inför mig med blottad pulpa;
den lyser genom huden
Jag ska låta den fortsätta glöda som mareld


Sedan ska jag klä på mig min frigörelse;
skuldfriheten

 


Kom.
Håll min hand i flera hjärtslag
Dunk dunk dunk dunk dunk
dunk dunk dunk dunk dunk
dunk dunk dunk dunk

Jag är mindre än ett hej bort
Jag är större än ett farväl

Hejdå; nu blir jag till verklighet
Så låtsas jag klarar av.

Taggar : Poesi