Krönika: Vad ska du göra 2040?

Någon sa att det är nio veckor kvar till julafton. Mys eller mardröm, jag tänker inte moralisera kring familjetraditioner just nu. Istället tänker jag på själva tideräkningen. Vi bara räknar och räknar, ofta neråt: X veckor kvar till Y. Vi räknar till och med när räknandet inte innebär någon tydlig slutdestination utan mest ger oss tidsmässiga förhållningsregler: januari börjar året, februari kommer näst (bla, bla, vår och sommar) men oktober och november och december är så grå. Vilken kanonlåt! Den sätter fingret på något ytterst märkligt som vi alla tycks acceptera: Tiden går runt och runt i ett konstant tempo utan slut. 

Jag har gått över till en digital kalender efter flera års motstånd. Det är fruktansvärt tragiskt, jag minns knappt min handstil! Övergången var tyvärr oundviklig eftersom jag sällan tog med mig den fysiska kalendern i väskan, varpå mina anteckningar i mobiltelefonen överfylldes med obegripliga kom ihåg-noteringar: ”2 nov 14 15 t tid” – vilket kunde betyda tandläkartid kvart över två eller terapitid mellan två och tre. En ohållbar livsstil sannerligen, alltid lite på fel plats vid fel tid. Till slut blev jag illa tvungen att släppa mitt krampaktiga tag om filofaxen.  

Nackdelen med att scrolla i sin kalender istället för att bläddra i den är att det bara fortsätter i evigheternas evighet. Jag testade nu, scrollade loss, kom till år 2094 innan jag fick total svindel och ont i fingertopparna. År 2094! Jag kan alltså fylla i min hundraårsdag redan nu! Självklart gör jag inte det, jag jinxar inget så att säga. I en fysisk kalender vore detta en omöjlighet! En bokkalender 2094 finns inte i handeln ännu, av någon slags artig omtanke mot varandra låtsas vi som att år 2094 inte finns eftersom de flesta av oss är döda då. En digital kalender däremot är helt känslokall, den säger ju bara som det är, utan gulligull och daltande med våra känslor, den skiter fullständigt i att jag blir illa berörd. 

Hur kan vi acceptera att tiden rullar på för evigt men inte tänka längre än att det är nio veckor kvar till julafton? Människor emellan pratar ju endast om den överskådliga framtiden. Vi frågar ”vad ska du göra i jul?” inte ”vad ska du göra julen 2040?” 

Tiden härskar över vardagen, vi tvingas tänka på den konstant. Att vara på rätt plats vid rätt tid är a och o för att samhället ska fungera. Oavsett om du går i skolan eller jobbar är det faktiskt inte okej att ”glömma tiden” under lunchrasten. Entschuldigung dass ich zu spät komme (ursäkta att jag kommer för sent) är för övrigt det enda jag kommer ihåg från tyskalektionerna i skolan. Fortfarande kämpar jag mot tiden för att undvika att komma för sent till möten, lämna in biblioteksböcker för sent eller gå och lägga mig för sent. Ytterligare bevis på vår upptagenhet av vardagspetitesser och vår oförmåga att tänka bortom överskådlig framtid är min snabba empiriska undersökning sponsrad av Google. Om man skriver in ”är det för sent” i sökrutan kommer följande förslag upp: att odla i juli, att börja plugga, att beskära äppelträd, att deklarera. Ursäkta mig ett ögonblick men är det inte intressant att ingen i detta tidsbesatta samhälle tycks undra om det är för sent att typ rädda planeten? Varför räknar ni inte ner? X veckor kvar till jordens undergång?

Själv undrar jag inte, eftersom jag av princip är helt emot orden ”för sent” och hellre skulle leva ett liv helt utan tidens påverkan. Jag vill helst inte räkna ner till något! Varken i framtiden eller i nuet. För mig är det betryggande att tänka på tiden som fullständigt relativ, den har inte alls ett konstant tempo som det antyds i ”januari börjar året”. Vi vet ju alla att 30 minuter framför datorn går mycket snabbare än 30 minuter framför en bok. Känns mycket snabbare, menar jag. Tiden är helt enkelt förrädisk, lita inte på kanonlåten! Vi behöver färre tidsmässiga förhållningsregler, inte fler. Januari börjar året, visst, men ibland är det faktiskt en evighet till att februari kommer näst. Det är kanon, det också. 

Taggar : Krönika