Web
Analytics

Krönika: Kan man någonsin känna sig hemma?

Det är någonting särskilt kring att lämna sitt barndomshem. Rummet du växte upp i, köket du åt i princip vad som helst i, gården du lekte i ända tills solen gick ner.
Allt finns ju fortfarande där förutom – du själv.

Jag kunde först inte begripa det. Det var dags. Som att man väntat på något hela livet men inte varit beredd på att det faktiskt skulle komma att bli verklighet.

– Vi har bestämt oss för att flytta!

Så löd meningen från mamma. Meningen som fick rummet på något sätt att stanna. Och hon sa den med ett brett leende. Inte för att vara elak, utan för att hon tillsammans med min kära babo äntligen skulle få leva ut den dröm de haft i tjugo år – en flytt till storstan.

En flytt som skulle innebära nya möjligheter för hela familjen. Inte behöva oroa sig kring flytt till närmaste universitetsstad. Inte behöva pendla 4 timmar kollektivt. Inte behöva känna chefens familj för att få anställning.

Framför allt var flytten en omstart, något de flesta känner att de behöver någon gång i sitt liv. Och man kan tänka sig att man som 19-åring skulle känna lycka över att lämna allt det gamla bakom sig och flytta till en stad där det mesta är öppet efter 19, och närmaste ICA inte är 45 minuter bort.

Jag har ju alltid velat det här, intalade jag mig själv medan familjen glädjande berättade om hur det nya boendet hade vita tapeter och värmande badrumsgolv. Beläget nära skogen, precis som här hemma!

Det blir bra, fortsätter en röst någonstans långt in i pannloben säga. Jag har ju faktiskt redan gjort en flytt innan, till mitt egna studentboende. Men då har hemmet alltid funnits kvar. Som ett ljus i tunneln när allt annat känts mörkt. Man fortsätter intala sig att man säkert kommer känna sig “hemma” på det nya stället.

Men när man efter besök efter besök hos föräldrarna ser att sakerna blir mindre och rummen känns större – börjar man inse. Och när man tillslut står framför sitt egna, tomma rum som ekar, är det där nyvunna självförtroendet som bortblåst.

Alla stunder, händelser och personer som klivit in och ut ur ens hem börjar flasha förbi ögonen precis som ett blädderblock. Då är tolvåringens önskan om ett liv i händelsernas centrum inte lika aktuell längre. För det tolvåringen inte vet om är att tryggheten i att känna sig hemma precis här och nu, inte är lika självklar 6 mil bort.

Jag har alltid tänkt att man kommer storböla den dagen man lämnar sitt barndomshem på riktigt. Ni vet, ett riktigt fulgråt där det ser ut som att Niagarafallen varit i ens ansikte under 20 minuter.

Men det blev aldrig något sånt. Inte ens en tår. Enda känslan som fanns var tomhet. Vad ska man egentligen känna? Vad finns det mer att göra och säga än det som redan sagts och gjorts? Det var inte det första man föreställde sig skulle hända när man en gång drömde om att lämna hemmet och allt bakom sig – in i det okända fyllt med möjligheter.

Månaderna svischade förbi. Med jobb, skola och andra tankar försvinner snabbt frågan om man verkligen känner sig hemma eller om man bara inbillar sig själv. Hjärnan vill på något sätt inte stanna upp och ifrågasätta – för tiden kan man oavsett inte spola tillbaka.

Men vad är egentligen “hemma”? Är det i studentboendet där dina närmaste grannar är dina klasskamrater? Eller är det i den moderna trean i Göteborg med ens familj fem meter bort? Kan det vara på jobbet när man interagerar med kunder som man känner sig mest hemma?

Känslan av att inte riktigt veta är nog vanligare än man tror. Men på något sätt klarnar det ändå upp ibland. Ett hem behöver inte alltid vara platsen där du växte upp. Ett hem kan lika gärna vara hos vissa personer du känner trygghet i. Personer som inte alltid behöver dela samma åsikter som du, men som respekterar dig som individ och fyller luckan.

Kanske, bara kanske, kommer det inte finnas ett hem som tillför samma trygghet som ens barndomshem en gång gjorde. Men å ena sidan är det kanske nödvändigt.
För om människan bara sökte efter trygghet vart man än gick hade det nog aldrig blivit någon utveckling hos en själv. Då kanske det aldrig hade lysts upp för en vad ordet “hemma” egentligen innebär.

 

Taggar: Krönika